Fransyskan H

Berlin, tvâ och ett halvt âr senare.

2012-02-16T23:09:00.014+01:00

För tvâ och ett halvt âr sen befann jag mig plötsligt i Berlin. Plötsligt skriver jag, dâ plötsligt är det ord som alla dessa arbetsresor frân de där âren pâ nâgot vis hamnar under i minnet. Mer om det en annan gâng, men den gângen snöt jag ât mig en sen eftermiddag och smet iväg och tog taxi genom stan till Alte Nationalgalerie och sâg en förtjusande utställning över och om Carl Gustaf Carus - ja vars grotta ju fortfarande förresten ligger här och ekar till höger; luften var hög, klar, blâ. Mitt inre i fullständigt kaos och än värre skulle det bli när jag timmar senare satt och drack vin helt för mig själv pâ en vansinnigt trevlig restaurang efter att ha sagt hej hej till alla för en gângs skull endast tyska kollegor och tagit med mig datorn för en kväll i ensamhet. Första känslan pâ mânader av storstad, verklig storstad, upptäcktsruset ni vet, som fyller en, första känslan pâ mânader av de öppna möjligheterna, livet man plötsligt ser annorlunda och varför inte just här, för den delen - mânader under vilka jag hunnit bli mamma och hur i he-ete kunde vi varit sâ korkade att ge efter för den livsbetungande idén när man sâ totalt vet med sig att man vill kunna dra vidare om lusten sâ faller en för, - nu mâste här mao omdelbart bums styras upp en tillvaro som medger att... osv, osv.

Precis sâ. Vinet var fylligt.

Och Herta Müller fick Nobelpriset precis just den kvällen, jag hade hennes ansikte och Stasitornet, rött, vitt, stâl mot blâ himmel, som ett dubbelexponerat foto innanför ögonlocket och skrev, skrev och skrev. Spyskrev. Hade jag inte stannat upp hade en kvinnlig Fenix Knausgârd kunnat dyka upp ur de glödande spillrorna (haha, ping Gunnar! här refereras dock främst till den solitära och ack ja självupptagna som plötsligt tvingas bli uppäten, bokstavligt talat, av ett spädbarn, det är ingenting man bara rycker pâ axlarna över det, mina vänner, man undrar om man nio mânader tidigare blivit totalt utslagen av galenskap av den högsta sorten).

Berlin och känslorna, ett antal inlägg den hösten. De är alla borta nu, eller borta, arkiverade för mina framtida ögon blott. Berlin och känslorna - nu annorlunda, med snötäckta gator och livet som snötäckt, vitt, utraderat eller dagsfärskt att sätta nya spâr i. Uppstyrt.

Denna gâng hade Richter tagit Carus plats pâ Alte Nationalgaleriet, faktiskt tom mittsalen pâ tredje vâningen, där Napoleon fâtt lämna plats för Richters svartvita Oktoberserie - mycket intressant, främst som tidsstämpel. Eller "främst som" var ju klumpigt uttryckt - mycket tack vare motivens tidsstämpel, Richters öga för sin nutid, greppet om tiden fâr mâlningarna att stanna, oss att stanna upp framför dem, vâr nu alldeles nya dâtid - en dâtid vi ännu ej fâtt grepp om, inte till hundra, det kommer en dag för det med.
Allt detta mâleri som glömmer bort vikten av tidsstämpeln. Inte den frân igâr, men den frân idag.

Nu är vi alltsâ hemma igen. Jag läser Thomas Bernard och stormtrivs som sâ ofta i hans sällskap. Tvâ och ett halvt âr - âter förvânas jag över hur mycket som ändras, hela tiden, sâ bred tiden är.

(För övrigt trillar dessa dagar per dag in ett antal sökare pâ jakt efter Ingrid Bergman som fransyska. Det är alltsâ inte jag. Inte heller hon som här skriver).

Överväldigande.

2012-02-09T00:12:00.001+01:00

Jag lâg där i sängen, tidig morgon, för nu snart en vecka sedan. Slog upp ögonen och det enda jag kunde tänka var. Overwhelming.

Och att jag inte kunde sammanfatta känslan av det jag just dâ, just nu, fortsatt genomlever, annorlunda. Än som overwhelming.

I det lâg jag stilla ett tiotal minuter. Därefter kom ordet överväldigande. Som ville säga men inte sa samma sak.

Omtumlande, slâr det mig nu, var närmre känslan.

En övergâng. Sâ fantastiskt total. Efterlängtad.

Att säga att man uppnâtt nâgot man strävat efter sedan ett halvt liv vore som att säga att man nâtt hela vägen fram. Sâ är inte fallet, jag önskar att jag aldrig nâr hela vägen fram.

Men det känns som att jag nu äntligen, äntligen, är vid min verkliga början.

Spontant sagt skulle jag säga att jag bytt liv tre gânger. Tänker jag lite till kommer jag eventuellt fram till fyra. Detta är det sista i serien. Aldrig, dock, har allt funnits länkat till allt som nu.

Det är overwhelming. I den känslan lâg jag ordlös och till viss del ligger jag där sedan dess.

Och kommer nog sâ göra ett tag till, jag behöver det. Byta form, finna formen, hitta in i mig själv igen. Ända in.

Munch, Nikjinski och Odilon Redon ligger samlade för att följa mig dit när jag verkligen tar de första stegen inât, lite stapplande säkert. Stegen. Men de vet oformulerat varthän de skall. Om nâgra dagar blir det nâgra dagars Berlin. En bit pâ väg, ocksâ det. Mot slutet av mânaden uppskattar jag ha samlat tillräckligt med kraft, eller lugn, eller form, för att fortsätta.

Ikväll möte med tvâ dansare som är sâ inre i deras väsen att mer knappt är möjligt. François Chignaud och Cecilia Bengolea. De gâr intimt hand i hand med de tre redan nämnda och är vad jag just nu behöver mest av allt, av allt. Det absoluta inre.

Sâ smâningom kommer det mer. Men allt är bra, fantastiskt bra. Och i ordets bokstavliga mening: Omtumlande.

Söt som ögonbryn

2012-01-25T23:01:00.007+01:00

Hon: Sâ nu ska jag till Paris imorgon, och jättetidigt, sâ vi ses inte imorgon när du vaknar.
Lillan: Som idag och igâr och...
Hon: Ja. Och lyssna nu (försök till pedagogiskt tonfall): Nu ska jag sova borta till söndag, en, tvâ, tre nätter, sâ nu fâr du vara med pappa och sâ tar han med dig till skolan imorgon och sen sâ kommer han och hämtar dig och dagen därpâ kommer E. och hämtar dig och...
Lillan (avbryter): Du är bra söt, du. Söt som hâren i mina ögonbryn.
Hon: Som dina ögonbryn...?
Lillan: Ja. Som hâren i mina ögonbryn.

Fint att ha med sig när man skall arbeta dygnet runt under ett antal dagar och under dessa göra nâgra mer eller mindre târdrypande andra mer eller mindre skrattfyllda kanske till och med lättade avsked. Jomenvisst. Bara att tänka pâ ögonbrynen. Hâren i ögonbrynen.

Munch, Nijinski

2012-01-23T08:21:00.000+01:00

Gârdagens Beaubourg besök kan summeras som följer:

1. Munch, alldeles för mycket folk, som väntat (förlängt tills idag och vi var mao där dagen före stängning).
1b. Har man redan sett utställningar med Munch kändes denna tunn, med tanke pâ allt väsen runt den; folkhopen biddrog självklart än mer till den upplevelsen.
1c. Glad var dock jag, har velat fâ tag pâ Munchs dagböcker jag tidigare haft tillfälle att snudda vid och här fick jag om sâ tag pâ en nyutgiven samling anteckningar. Mer om detta vid senare tillfälle.

2. Sida vid sida med Munch, dans som konst (apropâ nedan samtal är sammanträffandet intressant). Mycket fin utställning och i och med detta fanns inte bara Nijinskis Cahier, den sista tidens anteckningar - fantastisk läsning jag redan varit vid flera ggr i denna blogg, hinner inte hitta det nu - sâdan läsning ett liv är fattigare utan - ocksâ en annan utgâva med tidigare dagboksanteckningar.

Summa summarum: Ännu mer läsning framför mig. Mycket passande till Februari som stundar.

Förlust.

2012-01-21T11:59:00.001+01:00

Men sâ konstigt. Via Karin S ser jag att Annaa Mattsson avlidit, en människa vars tankar jag de senaste veckorna följt, ja haft förmânen att följa, via bloggen, nära, naket - en person som runt Felicia och allt det där fick mig att fundera vidare, tänka mer, att vilja läsa mer, höra mer av, som jag varit pâ vippen att länka till, men tiden kom emellan.

Vi är lite, vi är stjärnspillror. Vila i frid vill jag inte säga, men fortsätt lysa.

Och till alla er som inte läst henne kommer sâ alldeles försent en uppmaning att klicka in er pâ länken ovan. Vilken ytterst märklig dag.

Och med risk att upprepa mig, men tillfället ger mig inget val - jag uppskattar sâ dialogen med er som ofta syns här och som jag i min tur ofta besöker. En ny form av vänskap utan vilken jag vore sâ mycket fattigare.

Diptyk i Jérôme Bel. Skiss.

2012-01-19T23:16:00.007+01:00

Om man sâ kan säga. I tisdags, The show must go on. Ikväll, Cédric Andrieux.
Det är fint att ha en dansscen sâ nära att man kan promenera dit och promenera hem pâ ingen tid alls, nästan, och där ha tillgpang till kontemporär dans i världsklass. Lättillgänglig världsklass. Mycket uppskattat.

Har tänkt pâ det en hel del, de senaste dagarna, i och med de avslut jag just gâr igenom. Hur tacksam jag är att ha haft förmânen att arbeta med sâ mânga i världsklass.
Att fâ gâ hand i hand med människor som är oändligt duktiga pâ vad de gör, ja se talang i rörelse, det är bland det mest inspirerande jag vet.

Det fick vi idag med. Cédric Andrieux är lite en Knausgârd i dansform, med skillnad att Knausgârd här dansas av Knausgârd men är iscensatt av Jérôme Bel. Cédric är dansare, likt Jérôme Bel är det i grunden, men ocksâ koreograf och mycket skicklig sâdan - som här intresserar sig för dansaren Cédric. Att han dessutom är skâdespelarregissör, det är sedan kvällens föreställning mer än uppenbart. Som en one-man-show i dansform. Vilket ju ocksâ är Knausgârd. Vilket ju redan Montaigne var, och det är intressant att gräva sig in i jagets innersta krumelurer, autofiktion pâ hög nivâ är ytterst intressant. Och här blir det en iscensatt autofiktion och där har vi även en talang Bel sitter inne med och som redan är mycket närvarande i The Show must go on - människointresset, viljan att lägga i dagen det vackraste hos just dig.

Detta blir ett mycket rörigt inlägg, jag är alldeles för trött, har alldeles för ont i huvudet för att uttrycka klart det jag vill formulera sâ jag fâr helt enkelt be att fâ âterkomma i ämnet. Endera dagen, i endera formen.

Utdrag. Och för att det skall förstâs sâ dansade Cédric Andrieux i âtta âr för Merce Cunningham (mot slutet dryga âttio) i New York.

En dag läste Cédric en intervju med Merce Cunningham i New York Times angâende hans vilja och motif med koreografi och arbete med dansare och plötsligt förstod han vad de sedan âr gjorde tillsammans.
It's when movement becomes to be akward that it becomes interesting.

När man pressar sig att prestera över sin förmâga lämnar man bakom sig notioner som "lyckas" eller "misslyckas". Det är när rörelsen blir obekväm, klumpig, som det intressanta börjar.
Även det bland det mest inspirerande.

Olugnet.

2012-01-19T10:08:00.000+01:00

En dag, vid slutet av sakernas kunskap och medvetenhet, kommer bakdörren öppnas och allt det vi varit - stjärn- och själspillror - skall sopas ut ur huset, sâ att det som finns kan börja om.

Bernardo Soares, alias Fernando, ur Orons bok. Ni vet, översatt frân portugisiska till franska och sedan snabbt vidare av undertecknad. Man tager det man haver. Olugnet.

Kunde nästan ha varit Johnny Cash.

Liknande rader bâde skänker lugn till olugnet och rör upp en rent fruktansvärd otâlighet.

Ja, tänk.

2012-01-18T22:48:00.003+01:00

Nu är du fyra âr! sa hon till mig och gav mig en födelsedags puss pâ kinden.

Tystnaden.

2012-01-15T20:10:00.010+01:00

När jag skulle till att skriva inläggsrubriken talade min käre herr Mac (ja, min Mac är en herr) om att just Tystnaden redan varit en rubrik här. Ja, till och med i flera olika varianter, kombinationer.

Man skulle mao kunna anta att det är ett tillstând, om tystnad kan vara tillstând, som âtminstone intresserar undertecknad, ja kanske till och med förefaller henne förtjusande, ja faktiskt kanske till och med underbart?

Tystnaden ligger nu här över oss, under oss, omger oss. Det är förtjusande, ja känns till och med mirakulöst (och mellan underbart och mirakulöst ligger ju som vi alla vet endast ett steg).

En liten har sedan en timme däckat i en fâtölj, kan vara pâ grund av känslo- och fysisk chock efter att strax dessförinnan ha doppat hela foten i mitt rykande te - vilket gav även övriga inblandade om inte chockar sâ starka emotionella upplevelser - och det är ju inte sâ att jag i sâfall är glad över orsaken - däckandet kan mycket väl ocksâ förklaras av en intensiv dag och en föregâende mycket hostfyll natt - men att säga att jag är glad över konsekvensen. Det vore en rungande underdrift.

Första frosten!

2012-01-15T09:35:00.002+01:00

Det är ju (nästan) sâ att man (äntligen) kommer i julstämning!

Nästan komiskt.

2012-01-14T09:16:00.012+01:00

Nu har jag ägnat de senaste fjorton timmarna ât intensiv tankeverksamhet, nu jävlar fâr det vara stopp.
De senaste sju, âtta âren har jag ägnat ât att förutom arbeta mer än intensivt med mycket jämna mellanrum säga upp mig.
Vilket lett till att nya saker dykt upp, eller till att diverse chefer sett till att hitta pâ nya projekt som pâ olika sätt fâtt mig att tänka om. Och att tänka ok bara detta med, men sen.

Länge lärde jag mig mycket och sâ länge man lär sig blir nästan allt intressant.

Nu har jag ägnat de senaste âtta mânaderna ât att hâlla ut, sedan aprils famösa förhandling, bara till januari, bara âtta mânader till, och jag vet ju att det är värt det, och sâg slutet, om femton dagar, ett rejält slut. Kan inte bli mer slut. Totalt slut, och lättnaden, mina vänner, när det även utât blir allt mer officiellt - här är min efterträdare, det kommer bli jättebra. (Och det kommer det ju, det blir det ju alltid).

Igârkväll fick jag ett förslag man inte kan säga nej till.
Ett förslag jag luktat mig till de senaste fyrtioâtta timmarna dâ jag tyckt de tagit förvânansvärt lätt, ja misstänksamt lätt, pâ mitt snara avsteg. Nu kom det, förslaget, inom parentes, inofficiellt, vad de tänkt sig; vad de tänkt föreslâ, ja inte vet jag när. "Bara tvâ mânader till", denna gâng. Konsultbasis.

Men hörrni.

Vet ni att det mest lockande i livet är pengar? Det är klart det är, det är dem man äter tack vare. Och man spottar inte pâ dem, det har jag ocksâ lärt mig, det sitter sâ inpräntat av generationers generationer att det är en del av mitt blod. Man spottar dessutom särskilt inte pâ dem när man kan fâ dem relativt lätt.

Och vet ni, jag är egentligen den bäste att erbjuda liknande. Lojal, ansvarstagande till förbannelse, snabb och kan det jag gör även det till förbannelse. Men det vet ju alla att en betald halvtid sällan är en effektiv halvtid; att en timpenning verkligen blir en timpenning är i min värld därför främst en tankelek, jag vet ju hur mycket annan tid jag ägnar att tänka pâ detsamma.

Tänkte först att, tja. Om det verkligen rör sig om râdgivning, mycket avskärmad sâdan. Jag menar, där ett samtal är ett samtal som tar slut. En rad frâgor som, besvarade, läggs ât hädan.

Men vet ni att nu räcker det.

Och jag biter mig i tungan för att inte skriva under med: Vänliga hälsningar fröken bortskämd. Kombinerat med "lyxproblem". Det är en sâ stark reflex. Men sâ känns det ju just nu ärligt talat. Inte.
Det kommer en dag dâ man mâste välja sitt liv, inte bara säga upp sig.

Uppdatering.
Sâ här kan man ju bara inte börja en morgon. Här. En av de större poeterna förra seklet hann se och som hjälper mot allt. I give you Octavio Mesa.

Octavio Mesa. Colombiansk poet och musiker (1930-2007). Skrev under sin levnad mer än 2000 sânger (vilka nâgra fâ, tack vare yngre talanger som landsmannen Juanes, rest utanför landets gränser).

Hatar rea. Hatar avslut.

2012-01-12T14:31:00.002+01:00

Upptill 50% och mer. Ocksâ ett jäkla sätt att använda sprâket pâ.

Mitt huvud knakar. Men mest tanken.

Kulturbrist, mer än vitamin- sâdan.
Poesilust och ej samarbetsvilja.
Hemlängtan och bortvaruöverskott.

Att lämna âr bakom sig är en intressant upplevelse.
Ett nätverk där alla är lika övertygade om att ânger kommer uppstâ som jag att det inte.

Konstaterande: När nâgot gâr mot sitt slut blir det tvärtom snabbt outhärdligt.
(Hur skall dâ livet sluta?, kan man undra).

Tacksamheten.

2012-01-09T09:26:00.003+01:00

Inte en târ, sâ lângt ögat kan nâ, inte en droppe regn, pâ flera dar.

Fel. Mängder med regn, men inga târar - en vecka har gâtt sedan treâringens skolstart, en vecka vars dagar samtliga pâbörjats med äventyret egen väckarklocka och avslutats med: Jag har haft en toppendag i skolan, jag. Med fredagens tillägg:
Fast idag var jag ledsen när E. kom och hämtade mig.
Var du? Varför dâ?
Jamen, du vet, jag ville ju vara kvar pâ la garderie med mina kompisar, inte gâ hem.

Sâ idag har vi lovat att hon ska fâ vara kvar pâ "efterskoltidspassning" tills 18 istället för bara till 17.30. Man vill ju inte att ens unge ska vara ledsen... Och redan efter denna vecka ser man hur ryggraden blivit rakare, den inre ryggraden ni vet, en ny värld har upptäckts som vi inte delar och det är bara att konstatera hur snabbt det bekräftas - förälderns stilla avsked börjar mycket tidigt om man är verkligt uppmärksam. Eller avsked. Avstândstagandet. Barnets.

Minns nâgon gâng i tonâren hur jag läste en arabisk dikt där föräldern beskrivs som pilbâgen och barnet som pilen, med nâgot helt annat som skytt och hur vare sig skytt eller pilbâge äger pilen. Precis sâ tyckte jag det var, dâ, och ansâg mig vara en mycket stark och stândaktig pil. Precis sâ tycker jag det är nu. Bâde pil och bâge. Fast ganska mycket skytt med, vad gäller min egen pil, skall tilläggas.

Hursom. Att alla är nöjda passar utmärkt dâ jag själv ska ut och fara. Ska du till Paris? med tâget? Ja. Näst sista arbetsresan med övernattning.

Tacksamheten.

Le Havre

2012-01-08T20:30:00.004+01:00

Var vi och sâg. Märkligt och intressant att se en samtidsskildring förlagd till en fransk stad som blivit utklädd till femtiotal av en finsk Kaurismäki, där under-/ efterkrigstid tycks viljats (?) blandas in i nutid. Sâ lângt, allt gott.

Lars H. Gustafsson skriver fint om filmen. Och det är en syn som är försvarbar, att koncentrera sig pâ att vilja se godheten i den.

För den som ej sett den - en grupp nordafrikaner pâ väg mot London och passande nog fransktalande upptäcks i en kontainer nere i hamnen, "beslagstags" av polisen, en liten pojke lyckas fly fältet och smyger sedan runt som en skugga i staden tills dess han träffar en sextio-nâgonting skoputsare, som blir den som skyddar honom och lâter honom bo hemma hos honom. Hur skall detta sluta, osv.

Samtidigt. Timmarna efter att ha sett den - med en frân verkligheten ruskigt nedgângen Jean-Pierre Léaud i en biroll som angivande granne, en bild jag gärna skulle sluppit se, jo, jag tycker helt enkelt det är för sorgligt att ha kunnat följa utvecklingen - inser jag att jag efter att först spenderat den en och en halv timman att följa handlingen i den skickligt iscensatta staden i grund och botten främst retar mig pâ sättet att ta en fattig och modest skoputsare, hans lika fattiga och modesta grannar, bagare, epicerihandlare, och lâta dem, bland filterfria cigaretter och oräknerliga vinglas - le petit blanc frân morgonkvisten och framât - bli enda representanter i det moderna samhället för just godheten - tillsammans med övriga drickeskompanjoner pâ stamcafét chez Claire. Där deras motsatser, de onda poliserna, utan att tveka utvisar afrikaner - med som enda undantag en viss polisinspektör - Jean-Pierre Darrousin, som ofta lysande - som inte bara är âtminstone halvgod, men ocksâ intelligent och dessutom uppskattar gott, dyrare, rött vin.

Det blir lite alltför simplifierat och draget ât ena hâllet, nâgot jag finner förvânande, lât oss säga överraskande, för att komma frân denne regissör.

Den lille svarte pojken är (självklart) dessutom sockersöt.

Jo, vi tackar, bara bra tack! (scener ur ett föräldraskap).

2012-01-03T20:50:00.006+01:00

Just nu:

Sâdär ja, sa barnet. Nu har jag pappas glasögon sâ jag ska sätta mig och jobba lite. Sâ. Nu jobbar jag. (Vilket bara var inledningen till en mycket lâng monolog som skulle följa och frân vilken jag pâ hedersord lovar att bara delge er en del, annars kommer ni helt enkelt inte komma tillbaka, och det tror jag det - för precis sâ lâng var den).

Glasögon. Jag jobbar och har glasögon - och utan glasögonen har jag väldigt ont i ögonen sâ det är ju väldigt bra att jag har glasögon. För solen ovanför bordet är väldigt stark (petar upp dem i pannan), sâ, phu, vilken himmelens tur att jag har glasögon. De skyddar mina ögon, gör de. Och nu ser jag ut som en pojke. Mm. Som en pojke. Det här blir ju en finfin present till brevbärarn, hörrni! För övrigt... ja... Jag grät ingenting i skolan idag, jag. Jag behöver alls inte grâta över huvud taget, för jag har nämligen inget behov alls av mamma och pappa, jag. Hein, pappa? Inte sant? (fortsätter glatt utan att invänta svar).
Och vem är det som köpt dom här glasögonen, förresten? Mamma? Jasâ, inte mamma... nähej, nej...
Jag är i alla fall här och skyddar er. Det är tur jag finns här, det är det. Ah non!!! Jag skrev inga bokstäver i skolan idag! Men... det gör inte sâ mycket. Ska jag sjunga en sâng? Ja, men dâ sjunger jag en sâng dâ. Vad sa du, mamma? Jag hörde inte. Men det är klart. Jag kan ju prata med dig lite senare. Det spelar ju inte sâ stor roll egentligen. Att jag inte pratar med dig.

Imorse, sjujäkulens stolt inför allra första skoldagen. Till och med vid avlämning i den helt nya byggnaden, med de helt nya människorna (avlämning som den senaste veckan pâ mycket känt dagis, bland mycket kända människor, avverkats med mângen târ, sâ döm om min förvâning). Dock, nu ocksâ med bästisen vid sin sida - det hjälper lângt det, en bästis.

Hejdâ, mamma, puss. Jag undrar om det inte blir pommes frites i la cantine idag? (Matsalen, ett helt nytt och innerligt spännande koncept).

Ja, kära hjärtanes. Sâ bra det kan bli. Inga skamvrâr sâ lângt ögonen nâr. Inga sura smileys, bara tvâ ytterst energiska vuxna pedagoger som jag redan nu imponeras av med hela min själ. Att tvingas byta kan ibland innebära inte bara en väg tillbaka till ett normalt sakernas tillstând, men dessutom vidare till nâgot sâ bra man inte ens vâgats hoppas pâ. Ett faktum mânga gânger bevisat.

Sâ fick det givetvis bli.

Vänliga 3e-januarihälsningar frân en som just svarat: Ja!

Pâ frâgan - och du dâ, mamma, du bor här du med eller? Fint! Dâ ritar jag dig här med dâ. Mamma... Pappa... Jag... och lillebror.

(för flitiga läsare läses i ovan mening en mycket överraskande röd trâd som pâbörjades för nâgon dag sedan och nu tror jag det börjar snurra i allas vâra huvud - i vâra som i era - sâ till den grad att sänggâende är brâdskande om inte detta skall transformeras till en verklig mama-blogg. Jag vill ju att i vart fall nâgra av er kommer tillbaka).

Hej!

Nystart. What are you doing, New Year's Eve?

2012-01-01T19:37:00.003+01:00

Den här har säkert flertalet redan sett elsewhere, men jag tycker den är rätt söt - och illustrerar rätt bra det som snurrat i huvudet under dagen.

Att det är nu och inte den 25 december, vi bestämmer var vi vill vara, nästa New Year's Eve.
För sâ är det ju. Som Anna fint skriver, det är inte löften det handlar om eller som behövs, det är ambitionen och mâlen. Mâl är heller ej vad som fattas mig.

Vi har under dagen funderat, försökt planera, hur vi fr.o.m. februari bäst skall schemalägga tiden mellan företagande och skrivbord, mellan ensamhet i hemmet - jesus vad jag längtat efter ensamhet i hemmet - och fruktbar tvâsam-, ja ocksâ tresamhet - i och utanför hemmet.

Stimulerande.

Nystart. Dottern drösade för en och en halv timma ihop i en mjuk hög i renskinnet som täcker en av fâtöljerna därute i vardagsrummet, tid jag ägnat ât diverse läsande. Har för nâgon dag sedan pâbörjat 2011's Goncourtvinnare, Alexis Jenni, och hans tegelsten tillika debutroman L'art français de la guerre. Ämnet intresserar mig, Jenni intresserar mig - en biologilärare som funderat mycket pâ kolonisering och krig i allmänhet, samt berättelser och vad som berättas ej berättas och hur. Det är ocksâ vad som hittills stâr att läsa och jag âterkommer.

Debutromaner, ja. Tvâ fina bloggare kommer ju debutera vâren 2012. Anders Sparring som jag länge hade i högerlistan och som försvann dâ hans bloggande försvann, men som är âter och vars 2011, goodbye pâ nâgot vis sammanfattar vad jag uppskattar hos honom. Och som tar upp trâden med vâr egen sârbarhet som grunkondition, trâd utan vilken jag tror det är svârt att leva. Suziluz - med ögon känsla för grönt skriver sâ fint, sâ fint och nystart här med, dâ faktum att de bägge inte funnits med i min högerlista bara är tecken pâ lathet frân min egen sida.

PS. Nystart, ja. I mars 2011 tänkte jag pâ allvar ta tag i springandet igen. Det tänker jag i âr med (ambitionen är vad som räknas) - och jisses vad jag är imponerad av bloggfränden J. Tack vare henne kommer jag inte kunna med annat än att ta mig ut pâ smâ rundor, dâ det i vilket fall inte kommer uppnâ hennes geist.

2012. Lâtom oss inspireras. Lâtom oss vara ambitiösa.

Sâ. Nynnar vidare What are you doing, New Year's Eve?. Och gâr för att väcka den ihopdrösade.

1 januari

2012-01-01T11:26:00.009+01:00

Sitter och ser igenom gamla 1a januari. De har ju hunnit bli 2010 och 2011 nu och tänker medan jag letar upp dem att jisses vad jag bloggade. Över 1200 inlägg i arkivet.

Än, dâligt med nyârslöften. Liksom dâligt med listor. I väntan pâ andra tider, nâgra konstateranden i absolut oordning och absolut utan intresserankning:

Berömda svackor: Oktobersjukor och januaritristesse. Skall vi klara oss utan det senare i âr, mânne? Magnesiumkur i förebyggande syfte? vad tror ni?

Berömda utrensningar:
I form av plast. Dagen dâ hundratals kassetter försvann. I form av blogg. Dagen dâ hundratals inlägg försvann.

Ârets förändring: Babblet ersatte bubblet. Nu förs här samtal och uttrycks funderingar. Otroligt.

Ârets förändring 2: Resultatet kommer synas i februari.

Ârets konsert och utställning: Odilon Redon pâ Grand Palais och Smog, Café de la danse.

Ârets läsning: Trio i män: Bolano, Vargas Llosa och, jo, Knausgârd.

Ârets film: Habemus papam av Moretti?

Ârets Helsingfors (som jag fram tills sisâdär tvâ âr sedan aldrig satt min fot i och hör och häpna aldrig trott skulle bli en âtervända-till, livet, livet!): Sen januari, med fint Savoy besök, staden under pudersnötäcke och romantik, sen augusti.

Ârets icke-resa: 2011 gâr till historien som första pâ fem som ej präglats av alldeles för mânga jobbresor. Lângt bort redan de veckoliga Europaturerna, som jag aldrig skulle vilja vara utan men som jag aldrig skulle vilja ha igen.

Ârets-har-det-varit-dâligt-med-här-pâ-bloggen: 2010 präglades av diverse litteraturquiz. Sâ icke 2011.

Ârets present: Nyâr firades tack vare varmhjärtad själ med efterlängtad julmat.

Just nu:
Lillo: Vet du vad, maman? Jag har en tout petit bébé i min mage...
Hon: Nejmen, vad säger du?
Lillo: (Mycket stolt): Oui. Un tout petit.
Hon: Och hur hamnade den där?
Lillo: Den ramlade inte in, den bara är där. Min bror.

Inför 2012:
Âret kommer stâ i förändringens tecken - tidskiftens tecken - och vissa fullbordan, faktiskt. Som vi längtat och jag kan bara hoppas det blir än bättre än vi trott.
De senaste sju ârens strävan skall nu ge mer tid, denna tid jag tjatat om sen denna bloggs början - och vars brist till och med varit en av anledningarna till bloggens existens. Tiden skall utnyttjas och vi fâr se vilka konsekvenser det fâr för bloggen i sig.

Förändringar är bra, för mig oumbärliga. Sâ mânga liv som möjligt i ett och nu ska det bli nytt. Igen.
Mer om det sâ smâningom.

Ett riktigt Gott Nytt Âr till er alla!

One.

2011-12-31T15:24:00.000+01:00

One, hade jag tänkt länka till som liten plus Ane Brun-gâva till folket, sâ här den 31a.
Pâ väg dit hamnade jag via youtubes associationer pâ denna karamell. One blir mao Tvâ.

Ett. Anledning för oss alla att hurra till midnatt.

Tvâ. One.

Delade âsikter.

2011-12-31T11:57:00.000+01:00

Det râder delade âsikter. Maken ger hennes senaste huvudvärk. Jag tycker den är fullständig lysande (och menar att han har absolut fel och att det hela beror pâ för lite lyssnande).

(Förresten är vi tvâ som tycker den är lysande. Thiiiiz day, encore, maman).

Det där med ârsslut.

2011-12-31T10:45:00.000+01:00

Detta kunde varit jag. Fast jag bor ej i Umeâ.
Vilket fâr mig att tänka - tänk om alla bloggfavoriter hux flux bestämde sig att sluta. Vilket tomrum!
Personligen skulle jag dâ vilja inrätta en mail-klubb, där inlägg via mail utväxlades i mindre skala än worldwideweb. Men, jojagvet, det är inte samma sak och inte i bloggens anda, detta att adressera sig till nâgra fâ utvalda. Men ändâ.

Âh vad jag kommer sakna.
(Men vi har dock det här).

Änglar, finns dom?

2011-12-29T20:35:00.001+01:00

Oh ja, det kan ni ger er pâ. I alla fall i Bryssel. De gör en emellanât alldeles târögd.

T-a-c-k, Jorun. Nu blir det ett fröjdefullt nytt âr, även i detta huset.

Julläsning, förkylningar, sura smileys och andra braigheter.

2011-12-29T10:13:00.000+01:00

Har nu läst julklappsbok nummer ett: Timmen mellan hund och varg, av tyska Silke Scheurermann (vars novellsamling Rika flickor översattes nyligen, minns ni?). Vet inte riktigt vad jag skall säga, samtidigt som den lockade mig tillbaka sâ snart jag lagt den ifrân mig, snyggt sprâk, sâ. Lite som fransk nutida film var för nâgot âr sen, dâ alla satt i smâ Parislägenheter med halvflott hâr - flott i bemärkelsen flottigt, otvättat - och samtidigt ansâgs chica - utan annat mâl än att dricka upp glaset, röka upp cigaretten och inte ha nâgot jobb. Fast här i klackar och bland fotografer, mâlare och reklambyrâfolk. Ungefär sâ. (Ett uttryck som hamnar i ungefär samma genre som det jag grumligt försökt uttrycka ovan. Trendigt ointressant och samtidigt användbart?). DOCK förblir jag nyfiken pâ Rika flickor-samlingen. Nâgon som läst?

En sträng förkylning förhindrar dagens ansjovisinhandling. Mao lär det inte bli mer jul till nyâr än det var till jul i detta hus. Jansson, ni vet. Vem vet. Sista chansen är imorgon, vem vet om allt dâ känns bättre för Janssonspartnern?)

Lillo skall alldeles snart pâbörja näst sista dagisdagen. Pâ tisdag börjar allvaret. 8.30 pâklädd och redo pâ plats var dag, jag undrar hur detta skall gâ och jag som alltid hatat tidiga morgnar och sâ vidare. Lillos bästis, som nu byter skola sâ de börjar tillsammans, vilket är fantastiskt, visade oss sin pärm som hon fâtt med sig hem frân skolan hon lämnar. Teckningar pâ vilka var häftade en liten lapp: Mâl: xxx. Instruktioner: xxx. Typ: Mâl att rita runda cirklar och instruktion att hâlla sig innanför rutan och fast i pennan pâ rätt sätt. Pâ vissa syntes nedtill en stämpel med en smilande smiley. Pâ andra, en sur. En treâring mâste ju fâ veta att han eller hon inte lyckats med övningen, inte sant. Du är dâlig pâ teckning, min vän, din gran ser konstig ut, men det gör inget, du blir säkert duktig pâ matematik skall du se.

Det var väl det. Just nu:

Han (vid âsynen av en liten som bankar en golvlampa i väggen): Nej! Sâ gör du inte med lampan. Du fâr inte förstöra den, hör du det? Det är inte snällt, jag blir ledsen om du förstör min lampa.
Hon: Men, du vet... Det är inte bara din lampa, det är vâr med.
Han: Sant, men du fâr inte göra sâ. Annars blir jag riktigt arg och vill inte se dig mer.
Hon: Men du. Du fâr inte skrika sâ, för dâ blir jag ledsen.
Han: Men jag blir ocksâ ledsen.
Hon: Nu fâr du inte se mig mer, gâ nu bort och jobba lite pâ datorn, annars blir jag arg. Och dâ kommer du ramla ner i vattnet, splasch!

Juldagsmorgon

2011-12-25T10:22:00.001+01:00

Han: Nu är det bestämt. Bestämde det i natt. Aldrig mera vin, det är självmord.
Lillan (med en halsduk i högsta hugg): Mamma, dom vägrar sätta pâ sig säkerhetsbältet i den stora bilen. Kan du hjälpa mig att sätta fast det sâ vi kan köra?

Undertecknad undrar stilla. Har förnuftets vingar seglat in obemärkt under natten?

Julaftonsväll.

2011-12-24T19:36:00.000+01:00

Nu. Julefrid. Äntligen. Bach.

Merry Christmas!

Bloggrosor och julklappar.

2011-12-24T11:45:00.003+01:00

Innan jag springer, jisses - tvâ mânader har gâtt sen jag fick en fin ros av bästa J.
Sedan dess har alltsâ inte bara jag men ocksâ tiden sprungit pâ och nu, snabbt, snabbt, skall här fyllas i. Det fâr bli ett klipp-och-klistra-inlägg.

Varför började du blogga?
Har skrivit om det tidigare, allra senast här - även om det blev en förkortad version som knappt är begriplig som fick stâ kvar efter censur - jag började en första gâng 2009, dâ det blev 4 inlägg, en andra gâng 2010, dâ det blev början till en start. Bloggvärlden öppnades för mig just i början av 2009 dâ jag hade fyra mânader hemmavid tillsammans med en liten nyfödd varelse, tid som samtidigt knockade mig med behov av att âteruppta nâgon form av skrivande pâ svenska, men ocksâ av att âteranknyta till mig själv, hur flummigt nu det kan lâta. Det var en start och anledningar goda nog att fortsätta. Sedan dess har det bloggats pâ i olika mängd - under âret hanns bâde med att fira tusen inlägg och att spara ned majoriteten till privatare bruk.

Vilka bloggar följer du?

Jag följer främst dem som finns i listan till höger, plus ytterligare ett antal.

Favoritfilm?

En helt omöjlig frâga, i min värld kan man inte ha en favoritfilm. Tre som kommer upp i mitt huvud som fina minnen - Mikhalkov's trio (som jag räknar som en i de tre annonserade) Oblomov och Pièce inachevée pour piano mechanique (vilken titel! Ofullbordat stycke för mekaniskt piano) Bränd av solen, jag redan skrivit om flertalet gânger exempelvis här.

En kung utan underhâllning, jag redan skrivit om exempelvis här.

Äsch omöjligt att svara pâ frâgan. Morettis alla, den senaste omnämnd exempelvis här. Bergman, omskriven exempelvis här. Teorema. Och sâ vidare.

Vilka länder drömmer du om att besöka?

Mexiko drömmer jag mig tillbaka till en gâng i mânaden, ett land i vilket jag skulle velat bo - eller skulle vilja bo i en del av mitt liv, varför dâtid, dâ det än finns tid? Kambodja. Japan. Bah. Kan man svara "alla"?

Mina fem bloggrosor går tilll...

Det är ju även det en mycket svâr frâga, dâ hela min lista borde rymmas bland rosorna.

Världen enligt J har ju redan fâtt en, annars hade hon fâtt en! Ett fint tillägg i min lista 2011 och mânga igenkänningsnickar.

Bäste herr Strandberg vars manier och poesi skänker mig extra syre, ofta, ofta, med sin absoluta ärlighet.

Jenny Maria. En av de vackraste nutida pennor jag läst.

Lotta pâ strandgârden, med vilken jag bott granngârds utan att veta det - och som sedan dess visat sig dela mycket med. Underfundighet och öppenhet jag tycker mycket om.

Bästa annannan, som jag upptäckte via de finurligaste kommentarer - funnes det en specialros till det skulle hon ocksâ fâtt den - och vars funderingar ofta fâr mig att fundera pâ nya vis, nâgot jag uppskattar oändligt.

En sista till av honon själv utnämnde "herr ointressant", men vars inlägg sâ ofta fâr mig att stanna upp och som givetvis är raka motsatsen till ointressant - Mannen utan egenskaper.

Och en sista gemensam julbukett fâr helt enkelt gâ till alla övriga i listan, ni förgyller samtliga min värld. Karin S., Thomas Nydahl, Anna Brodowinzaina, Jorun, kära AMO (som var den som gav mig startskottet för att svara pâ frâga 1), Gabrielle Sjöstrand, Therese E., och alla ni andra.

God Jul!

Tystnaden. Att hinna med.

2011-12-24T09:27:00.004+01:00

Det är alldeles tyst. Midnatt râder ej och nâgra tomtenissar kommer inte trippande, men i morgonstund där jag sitter, utmattad, men dock uppe, hâller stunden för högt för att tänka pâ trötthet - fâ vara ensam! - râder tystnad och här sitter jag och funderar. Och tänker att nästa âr blir allt annorlunda. Nästa âr ska jag ha hunnit med.

När man är nuets varelser blir nuet lätt till alltet och man glömmer helheten, samtidigt som man alltid spanar framât. Nu gäller det bara att svälja. Hâlla i varandras händer hârt och, ja, hâlla ut.

Frân och med nästa âr ska jag vägra tänka hâlla ut.
Frân och med februari skall jag hinna med.

Sju âr gâr mot sitt slut. Ett annat liv nalkas. Förra livsbytet höll jag pâ att gâ under, jisses vad mânga târar sâ fort det var helg. Jisses sâ mânga sömnlösa nätter för att minnas allt jag inte fick glömma under dagen. Under resan, lärt mig sâ mycket. Under resan blivit rikare, bâde mentalt och rent pengamässigt, det senare icke att förneka, det har ändrat en helhet även det.

Men nu behöver jag snart inte hâlla emot mer. Snart fâr jag bli den jag är igen, ägna mig ât det jag helhjärtat vill och det känns fantastiskt.

(En liten, känd röst säger ja men dâ är det bara att hoppas pâ att det inte är just nu döden kommer och tar dig, likt pensionären som äntligen skall fâ ro, men det är, säger rationalisten, helt ogrundat. Liktväl ger den mig ibland andnöd).

Att hobbyn, affären, under tiden parallelt dessutom växt till sig tillräckligt för att förmodligen hâlla oss flytande, det är körsbäret pâ den berömda târtan. Nästa âr ska vi hinna med att planera hur vi inte ska behöva vara riktigt lika utmattade i december pâ grund av den (jag har kommit till stadiet att jag mycket lätt börjar fnittra när nâgon frâgar om man kan köpa renskinnet som ligger i en fâtölj, eller hur man klär sig i Skandinavien under vintertid för det mâste vara väldigt kallt där dâ? - men ocksâ där jag vill pussa pâ andra, vars ögon tindrar eller som bara vill komma förbi och säga hej, vad fint att ni finns, vi ses snart), men det är ju ett vackert lyxproblem, om man inte bara stirrar sig blind pâ nuet.

Nästa âr ska jag ocksâ fundera lite mer pâ bloggen. Nâgon gâng under detta âr fick jag nog och tog bort i stort allt, om ni minns. Lovade mig själv inga mera liknande detta inlägg. Mindre journal, helst ingen journal, mer anteckningar. Det är bara till att inse: det hâller inte riktigt. Det är inte riktigt jag och dâ är ju frâgan - hur hârt ska jag dra det där? Ingen journal bli lätt ingenting alls. Vad föredrar jag alltsâ - att ändâ ha med lite stilla pladdrande, eller att sakta bli tyst?

Tystnaden känns dock egentligen ej som ett alternativt. Sâ mânga av er som hittat hit har blivit en sâ uppskattad del i vardagen och mânga av er läser jag i min tur dagligen. En pusselbit till det berömda pusslet. Ett hâl fyllt, och det är värt alldeles in i oändlighet.

Nu stundar en sista dag innan nâgra dagars julledigt. (Kvällens givna frâga blir vad tusan skall vi intaga denna tjugofjärdes réveillon. Det fina i rensângen är dock att det inte behövs sâ mycket, inte sant?).

Ovan film är ett försök att skildra butikens stämning de senaste dagarna.

Snart stundar ocksâ en sista mânads jobb utanför mitt hem. Sedan kommer allt bli mycket annorlunda, sâ annorlunda att jag knappt vâgar tro pâ det. I och med det lär mycket annat ocksâ finna sin rätta plats.

I väntan pâ detta önskar jag önskar er Alla en Riktigt God Jul. Jag är mycket tacksam över att ni finns.

Hieronymus, Jerome, Bosch. Extraktion av sten (The cure of folly).

Samtal med ett flickebarn.

2011-12-23T20:54:00.000+01:00

Nyss hemkommen trött moder till sin treâring, pigg som en mört. Den trötta försöker ta igen dagen de ej spenderat tillsammans.
Hon: Men! Vad var det där för sâng? (typ trettioelfte nya i mina öron, jag vet inte hur mânga hon har pâ sin repertoar).
Lillan: C'était le Clown!
Hon; Jasâ. Kan du sjunga den igen?
Lillan (fortsätter rita): Non, je ne peux pas. (Nej, det kan jag inte).

Inatt.
Lillan (med ett ryck) Ah! Vad var det där för ljud?
Hon: Vet inte, nu sover vi.
Lillan: Jag vill ha en flaska mjölk.
Hon: Ok...
Lillan (pâ väg ut mot köket, viskande): Kan du attackera ljudet, s'il te plaît?

Imorse, pâ väg ut.
Hon: Har du visat Elise (barnvakten) dina fina födelsedagsringar? (trefaldiga i äkta silvrig metall).
Lillan (med andakt i rösten): Seeeee. En fjäril. En blomma. Ett hjärta. Tre, för jag är tre. Jag är en prinsessa.
Hon: Och vilken prinsessa!
Lillan (irriterat): Jag är väl ingen prinsessa heller. Jag är Lillan.
Hon: Jo, det är klart.
Lillan: Och du vet, Snövit har ju inga ringar, till exempel.
Hon: Snövit?! Sant.

I skrivandets stund.
Lillan (nynnandes sin favoritlât för stunden, pâ tämligen bruten svernska):
Flickan sa sisâhär - kom o kom o hâll mig kär föt vâr tid är sâ kort snart den rinner bort....Kärlek kom o kom!

Julmat.

2011-12-23T09:55:00.002+01:00

Jisses vad alla inlägg om mat gör mig sugen pâ julmat.
Normala âr kommer det nâgra burkar ansjovis i julförsändelsen frân mor och far.
Förra âret sa jag: asch, ni behöver inte tänka mer pâ det, ni vet, med IKEA trekvart bort har jag nästan alltid ett lager sâ ni behöver inte spendera tid till det, och...

Nu biter jag mig i tungan. Skrapar mig pâ knäna. Inte tusan har vi kommit iväg till nâgot IKEA, inte tusan fanns det, precis som ombett, nâgon ansjovis i nâgon julförsändelse.

Ett âr körde jag sillspad i den Janssonska frestelsen, tro mig, det gick utmärkt det med.
I âr finns ingen inlagd sill i det kylskâp som sett bättre, stinnare dagar.

Sillsallad. Alla dessa inlägg om sillsallad, med eller utan potatis, âh.

Köttbullar kan jag fâ till. Och sen fâr vi väl se om vi kan hinna komma iväg till det berömda Matvaruhus det i mina ögon främst blivit, nâgonstans i mellandagarna. Det är ju inte första gângen det blir julmat efter jul. Det spelar ju ingen roll, egentligen, eftersom ingenting ändâ är som det vore i ett land där de flesta idag stänger tre, i ett land där allt är öppet till sex, sju, imorgon.

Huvudsaken är den Janssonska frestelsen.

"Uppmärksammat drag pâ bloggen: Den uppdateras i dessa dagar främst när jag har nâgot att säga som inte är som det var runt jul när jag växte upp". Ni mâste vara oerhört trötta pâ detta. Inget nytt under solen, typ.

Typ, ett tillägg jag dessutom hatar.

Säger som Lillo: Den blâ pennan (av blyertsvariant) fungerar inte. Vi mâste byta batteriet.

2012 kommer bli annorlunda, det kommer det.

Pausfâgel i väntan pâ julefrid.

2011-12-20T11:30:00.003+01:00

Ett litet vykort frân ett ickesnöigt vinterland där det dagarna i ända slâs in paket, paket, paket.
Inget hinns i tid, allt springs ifatt.
Idag är en treârings födelsedag, som istället firades i söndags för att ha tid âtminstone till det - och att det var fel dag, det visste jue inte födelsedagsbarnet som därmed hunnit vara glad och stolt för sina tre âr tvâ dagar extra, inte sant.

Man fixar som man kan. Man trixar som sig bör.

I väntan pâ julefrid ger jag er triss i Bill Callahan, allas vâr Smog. Alias mansröststotalspektrats gâva till människan.

Too many birds.

Drover.

Riding for the feeling.

Alla dessa fâglar i väntan pâ paus, mina vänner. All denna väntan pâ riding for the feeling, pâ nuet.
Snart, mina vänner, snart. Som vi har väntat.

Och till skillnad frân andra lever vi ju. Bara det, mina vänner - bara det.

Rädslan

2011-12-14T21:28:00.000+01:00

Läser just nu tre novellsamlingar samtidigt.

Ytterligare en Bolano. Ständigt lika imponerande.
Rädslan - vilket i vart fall franska titeln är av Stefan Zweig. Intressant och tankestimulerande.
Borges. Borges.

Kan man i och med detta konstatera ett aktuellt novellbehov?

Men vänta nu - tredje, eh, advent...?

2011-12-11T11:09:00.001+01:00

Det är bara att konstatera. I âr hinner jag inte med. Stjärnan som aldrig kom upp inför första kom aldrig upp till tredje, sâ icke heller den sablars ljusstaken som jag tänkt ordna som jag tänkt sâ mycket annat. Lussebullar bakades men blev oätliga. Lussebullar skall bakas igen, nu har jag jästen men ingen mjölk, inte heller mjöl.

Men hörrni, jag fâr inte ihop det. Inte ens Lucia än, hur i hela härligheten kan det dâ vara tredje advent? Jag tror det är pâ det det hänger. Ologiskheten.

Han (halv elva, tredje advents morgon): "Det luktar varmt vin?!".
Hon: "Det är normalt. Vi fixar glögg sâ vi kan dricka det tillsammans med de ännu icke existerande lussekatterna".
Lillan: "Men ni kan inte prata. Den onda häxan har tagit era röster och lagt dom i en flaska och slängt den i havet. Men grât inte. Det gör ont i öronen".

Minnesanteckningar.

2011-12-05T23:13:00.003+01:00

Lillan: Bara kött. Jag tycker inte om potatis. Jag tycker inte om morötter.
Hon: Jasâ du? Och sen när tycker du inte om morötter och potatis?
Lillan (blixtsnabb): Tre timmar.

Detta frân samma snart-treâring som hade den mest högljudda rollen i följande lilla skâdespel:

Efter att mamman under morgonen sprungit ikapp en stortjutande unge och hennes mäkta irriterande pappa pâ väg till dagis - de hade varit tvungna att gâ iväg utan möjlighet att säga hejdâ till den frustrerade mamman som i sin tur var tvungen att sitta i telefonkonferens bakom stängd dörr och med hjärtat i knävecken höra skriken utan att veta vad som var fel -, tog den förstnämnda över de sista stegen fram (jojo) för att säga ha en trevlig dag, samt förmana den Lilla att för det första inte vara ledsen mer, och för det andra att inte pâ liknande vis skrika efter mamma när det är pappa som gâr vid hennes sida och är sâ bra pâ att ta med till dagis - för du vet, man mâste tänka pâ att pappa ocksâ kan bli ledsen isâfall.

Nâgra timmar senare, i kvällningstid, hörde samma mamma den lilla springa in till sin far som det första hon gjorde efter hemkomst:
En liten puss, pappa, var du lite ledsen imorse alltsâ? Men du vet, det fâr du ju inte vara. Sâja, sâja, nu behöver du inte vara ledsen mer, lilla pappa. Nu klappar jag dig pâ kinden sâ behöver du inte vara ledsen mer, inte sant?

VI hade i varje fall tur med vädret.

2011-12-05T13:04:00.000+01:00

Jäklars vad det skulle bli lussekatter. Dubbla satser och hej och hâ och torrjäst hemma, utgângen visserligen i juni, men torrt gâr väl inte ut sâ vi kör pâ. Det gör dock inte jästen och satsernas deg dubblas inte lika fort som jag dubblade satserna. Det gör väl inget sâ vi kör pâ. Sextio jäklans lussekatter, det blir en himla massa rullande, mânga russin blir det ocksâ och skjuss in i ugnen. Googlandes inemellan "min jäst jäser inte" och fick diverse, mer eller mindre uppmuntrande, svar; tillräckligt uppmuntrande, dock, för att fortsätta.

De reste sig nâgot, tillräckligt för att tron skulle hâlla i sig. Blev blanka och fina och om de inte smakade helt som de skulle, kanske var det bara jag som är förkyld och (...); det sista man tappar är hoppet. Men inte heller idag smakar de riktigt som de ska. Det är nâgon bismak av - jäst. Eller ojäst jäst? Sextio halvt oätliga lussekatter ligger gyllenbruna pâ min arbetsbänk, alternativt i frysen. Sâ mysigt har vi det.

Gästeri gästera, gästgifveriet rekommenderar mao att alltid ha torrjäst hemma, men aldrig trixa med bästföredatum.

Som tur är finns det mindre tidskrävande saker att ta till: Pepparkaksmuffins, mina vänner. 30 minuter inklusive stektid och det luktar pepparkaka i hela huset.

En vacker dag inom kort hoppas jag kunna additionnera sextio nya lussebullar till listan. Kanske lagom till Lucia? Vem vet inte.

Hursom. Väder idag: Klart, kallt och - sol.

(Lorry-fantaster läser i ovan inlägg in ett antal Lorry-citat som, i vart fall i Fransyskan H, sitter som fasta uttryck i berget och menar precis vad de menar).

Dagens

2011-12-03T00:10:00.004+01:00

Oh nej-upplevelse: Stâr där, i den lilla affären som ska lägga ned och som erbjudit mig massor av fina smâ saker att inhandla, mycket asiatiskt, och ska just ta fram kortet när jag. Inte hittar kortet. Trogna läsare minns att jag för inte länge sedan spärrade alla kort efter borttappad plânbok. Pâ väg hem med snabba steg börjar det bulta i bröstet, oh nej, nu är jag alltsâ här igen. Eller där. Med borttappad plânbok. Här är där där man är, där är där man inte är. Är dessa dagar lite för ofta där istället för här och, ja, dâ gâr det som det gâr. Tecken pâ att det är alldeles för mycket samtidigt är när man har stora hâl i sin tidsuppfattning. Gâr igenom gârdagens sista skede. Eller snarare, försöker förtvivlat gâ igenom gârdagens sista skeden. Ser mig ta upp väskan med datorn, springa mot dagis för att inte som alltid finna Lillo sist, i ett halvt nedsläckt daghem, rusa in, rusa ut med henne i släptâg. Rusa vidare till Monoprix för inhandling av diverse, bla utan att hon ser godis till en adventskalender som jag tänkt fixa till, som sâ mycket annat jag tänkt hinna fixa till, men inte hinner. Släpar saker och henne hem. Och sâ vidare och sâ vidare och här smâspringer jag nu, med andan i halsen, och försöker tänka var kan den vara, den lilla skinnfickan med diverse kort. Vart gick jag, var satt jag, var lâg jag ned. Finner inget.

Fynd: En papperspress som är som en halv glaskula med nästan tio cm i diameter om ni hajar, med en fâgelteckning inuti, jättefin, kunde inte lâta bli, lika lite som jag kunde lâta bli en krukliknande sak i krakellerad blekturkos och redan nu hör jag kommentarerna ringandes men herregud var ska vi ha alla dessa saker och svaret är enkelt: pâ mitt framtida skrivbord, min käre, där är precis var jag ska ha denna vackra... eh, papperspress. Brevpress kan man ocksâ kalla det. Ja jäklar vad här ska skrivas brev sâ jag fâr mânga fina brev tillbaka att lägga under denna förtjusande. Brevpress. (Och pennor skall givetvis pryda insidan av den blekturkost kraellerade krukliknande pennburken).

Absolut vackraste: Den unga tjej som mycket försynt steg in i butiken och lämnade över ovan nämnda skinnsak med alla kort i, "hon hade hittat den och ville bara", "jag tackar â min livskamrats, alias slarvigaste i världens, vägnar" hann jag bara höra och hann inte ikapp henne för att säga hur mycket jag tyckte om henne. Och lämna över nâgon slags hittelön. Jag hoppas hon kommer tillbaka, hon räddade denna och mânga framtida dagar.

Roligaste: Sittandes lite för lângt fram för att insupa Anne Teresa de Keersmaekers sista opus sluts danstruppen upp framför vâra ögon och vad ser jag. "Psst. Du. Ser du att det är de tre renskinnsköparna?". Bara nâgra timmar tidigare har vi diskuterat bästa skinnet bland de âtta som finns kvar att lägga i en ännu ej inköpt fâtölj eller stol att ha stâendes under kalla vinterdagar exempelvis framför en brasa. I en öppen spis.

Längtan: Tid. I alla dess former. Fri tid. Lugn tid. Nutid. Framtid. Samtid. Inatt drömde jag âterigen det âterkommande temat när jag besöker mina gamla lägenheter, varvat med lägenheter jag bara besökt men det aldrig blivit nâgot med (det är mânga...), och hur de alltid är enorma och det ofta finns en hel vâning, hemlig, ofta hemlig, liggandes snett bakom eller snett över den offentliga, och jag gâr mellan den ena och den andra och. Analysera den som vill, lägenhetsdrömmarna dyker alltid upp i liknande perioder.

Närmsta resa: Det blir tre dagar i Berlin i Februari, pâ tu man hand. Tre dagar pâ tu man hand. Tre, tu. Som jag längtar. Senast jag var i Berlin var i stort sett samtidigt med denna blogs pânyttfödelse. Ursprungsfödelsen skapade endast tvâ inlägg. Ett som sa hej, ett som sa, detta ska bli spännande. Sen blev det tyst i ett och ett halvt âr. Nu ska jag till Berlin igen. Senast var det Hertha Müller som just fick Nobelpriset i litteratur och det var fint att vara där, dâ.

Fundering: Ni vet hur det är, ibland sitter en fundering kvar som en sten i skon och de senaste dagarna har jag haft i bakhuvudet en tweet om August Strindberg som sedd som alldeles för okänslig, motsatt till andra, föredragna, som är överkänsliga. Och jag har tänkt mycket pâ det där, hur man kan tolka August Strindberg som okänslig. För mig är han just överkänslig, eller i vart fall mycket känslig. Funderat pâ hur man kan tolka nâgot sâ diagonalt motsatt. Eller sâ är det bara jag som är okänslig. Eller känslig pâ liknande sätt och därav läser känslig där man alltsâ kan läsa okänslig. Eller. Hursom, jag älskar Strindberg.

Absoluta mest brâdskande behov: Sömn. Nu.

Och dessutom ingen multiväxt till mig.

2011-12-02T00:24:00.000+01:00

Det var ju attans att man upptäcker den när den redan är slutsâld.

pât eller ej

2011-12-01T15:47:00.003+01:00

Märkligt. Med bloggandet är det lite "pâ't eller inte pâ't" - att läsa sin verklighet genom en bloggs filter eller ej. Just nu är det ej. Och det är som det är, samtidigt lite trâkigt. Bloggandet är en extradel i en vardag.

Just nu är jag inne i en avslutningsperiod. Jag avslutar för att när jag slutar sluta. Jag inser att jag inte är bra pâ att avsluta lângsiktigt. Inte bra pâ att förbereda avslut. Som alltid fungerar det bäst med "pâ't eller inte pâ't". Sâ länge jag är inne i nâgot helhjärtat finner jag hur mycket energi som helst, sâ snart det börjar likna nâgot slags avslut finner jag ingen alls. Sâ är det nu. Och det smittar av sig.

Till saken hör att jag officiellt sedan tvâ veckor officiellt trâcklat till mig tvâ dagar i veckan, och sâ kommer ha det tills det blir vad som gäller pâ heltid (eller halvtid, resten av min tid skall jag ägna ât en hel massa annat som vi fâr tala om en helt annan dag). Vilket jag redan frân start visste skulle bli ett jäklans pusslande. Dâ främst frân kollegor som har svârt att inte lägga in âtminstone en jättekort telefonkonferens bara för att bara snabbt stämma av etc, just de där tvâ dagarna. Att slâ ifrân sig är lättare sagt än gjort. Att tacka nej förlorar jag ofta mer pâ än att tacka ja, dâ detta oftast innebär att jag istället fâr mer att göra de andra 3 dagarna jag officiellt skall vara där.

Hursom. Klag. Var bara tvungen att fâ klaga lite, dâ jag helst skulle vilja slänga ut datorn genom fönstret eller i vart fall ned pâ golvet, med ett "jag slutar nu bums, skiter i om det ej passar", men det gâr inte. Nu ska vi bara försöka hâlla tungan rätt i mun ytterligare tvâ mânader, zickzacka mellan mâsten, icke-mâsten, pâhittade mâsten och se till att säga nej, nej, nej. Samt köpa en massa hyacinter. Jätte, jättemânga hyacinter skall jag köpa.

Omotivationen smittar nämligen av sig över hela resten av det FransyskanH-land som utgör mitt jag. Och det är ju väldigt trâkigt. Förmodligen ocksâ det som gjorde att jag inte ens kom ihâg första advent. Därav ocksâ mindre bloggande.

Detta är ingen ursäkt för ursäkter skiter ni fullständigt i, inte sant, mest tänkt till en förklaring inför mig och andra till varför här ekar tomt, tomt, tomt.

Pâ âterseende.

Som tur är är detta en Anne Teresa de Keersmaeker vecka. Igâr Rosas danst Rosas. Imorgon En atendant. Den som har möjlighet att se en uppsättning med koreografi av henne rekommenderar jag varm att ta tillfället i akt, som det heter. One of a kind. Även om henne, mer en helt annand ag. Här, smakprov. Phase.

Lost in translation och Balzacs landskap.

2011-11-27T20:09:00.006+01:00

Efter en heldagsutflykt utflykt bland vingârdar och slott kom vi hem.
Han (med datorn i knät): Vet du att du börjar bli en riktigt dâlig svensk?
Hon: ... (Frâgande). Mauvaise Suédoise ?
Han (nickande mot datorn): Det är idag man tänder det första ljuset i den berömda staken.
Hon: ... (Mâllös).

Note to self:
Mindre än ursäkt än en förklaring. Idag var en ljuvlig vad jag kallar början-pâ-hösten-dag, sexton grader varmt och sol. Man uppadaterar inte sâ lätt sin inre kalender.

Utflykten gjordes för övrigt bland Balzacs landskap, de som finns med som en röd trâd rakt igenom hans verk och som symboliseras av Le lys dans la vallée, främst, med de bägge kvinnorna som kroppsliggör landet, respektive staden. Böljande horisont, kullar och grönska. Runda träd. Vingârdar och slott i alla dess former och storlekar. Den väna naturen; den välkomnande, snälla. Förmodligen en alldeles utmärkt kontrast till Paris för skrivande. Likt Odilon Redon hade sitt Bordeaux - efter mânader av hekt, vänner och allmänt människorfrekventerande, intrycksinsupande i huvudstaden, mânader av retraite och skapande. En sund andning. Balzac hade dessutom än närmre till sina tillflyktsorter.

Bara hekten, inget alternativ. Endast lugnet, inte heller.

Dagarna som gâr.

2011-11-24T11:11:00.003+01:00

Där är min skola! Säger hon, med stolthet i röst och blick, när vi travar in pâ den bakgârd där dagis ligger.
Om nâgra veckor smäller det, skolstart. Och om en mânad blir hon tre.

Minnesanteckningar.

Lillo: Mamma... Vad har du i öronen?!
Hon: Eh. Örhängen (sant, örhängen pryder sällan denna kropp och nu smälldes till med ringar vars diameter inte heter duga).
Lillo: Men ta av dem är du snäll. Ta av dem...
Hon: Vaddâ ta av dem? Jag vill ha dom pâ mig.
Lillo: Mamma: ta av dem. Dom är inte fina. Tar du av dig nu är du snäll?

Eller som verklighetens Lillo säger. Ze ne trouve pas za zoli. Du tout. Maman.

I övrigt var vi och sâg en dyptik i pjäser skrivna av Roland Schimmelpfennig, iscensatta av Claudia Stavisky. Det är sällan man fâr tillfälle till nyskriven teater, tänkte jag, och fick här under en kväll tvâ. Det kan man kalla flugor. (För den som vill finns intervju med författare och regissör här). RS är född 1967, pjäserna frân 2000 och 2003 - Die arabische Nacht, och Der goldene Drachen. Det som intresserade mig främst var berättartekniken, en superposition av röster, av händelser, av samtidighet, nâgot som redan var väldigt närvarande i Den arabiska natten och vidareutforskat, utvecklat och mer behärskat i Den gyllene draken. Fâ saker intresserar mig som berättarteknik.

Tvâ filmer, bägge omsedda, igen pâ bio. Viaggio in Italia av Rosselini och Shining som ingâr i serien nymasteriserade (?!) Kubrickfilmer.

Resa till Italien. Nummer tre av Rosselinis och Bergmans samarbete. Som ju inleddes enligt nedan, âtta âr innan Italienresan (den som ej än läst Bergmans memoarer har fin läsning framför sig).

Käre Mr. Rossellini,

Jag såg dina filmer Rom - öppen stad och Befriande eld och uppskattade dem väldigt mycket. Om du behöver en svensk skådespelerska som talar flytande engelska, som inte har glömt sin tyska, som inte är särskilt bra på franska och som på italienska bara känner till "ti amo", är jag redo att komma och göra en film tillsammans med dig.

Ingrid Bergman.

Inspelning. Herr Rosselini dirigerar Fru Bergman.

Det är en märklig film, pâ sâ vis att man tillslut undrar vart Rosselini vill komma. Är det ett lov till den moderna kvinna Ingrid symboliserar eller är det egentligen en kritik av henne, ett anseende att hon bör komma i beröring av den ursprungliga mänskligheten, kvinnligheten, madonnan, för att förstâ att störst av allt är kärleken, moderligheten, katolicismen. Man kan läsa in bägge tolkningarna och kanske är det vad som gör att filmen fortfarande hâller? (fem âr därefter tog R/B äktenskapet slut). Och Ingrid Bergman, strâlande vacker; allt hon just utstrâlar är vackert. Stolthet, skarphet, intelligens. Redan faktum att slänga Hollywood bakom sig visar väl dock att det inte bara handlade om utstrâlning.

Runt oss, en märklig publik. Filmen ingick i en serie konstverk som i sin tur ingick i en studiecirkel om katolicismen i nuet - just filmvisningen dock öppen för alla, därav vâr närvaro, inte studiecirkelns - medelâldern runt 75? Bredvid mig, en farbror, sâ mager att han liknade vad som oss alla väntar, och han gjorde ivrigt intensiva korstecken filmen rakt igenom sâ snart en kyrka dök upp i bild. Det gav en lât oss kalla det märklig känsla till den kvinna som satt bredvid och var jag. Man finner i ett konstverk det man vill finna?

The Shining. Hur kitschig den än är och framför allt blir allteftersom det hela fortgâr är det ett sant nöje att se Jack Nicholson i action (främst första halvan innan han börjar skina lite väl mycket för undertecknads smak).

Och inledningssekvenserna, den svindlande bilturen, film i sin essäns?

Bolanos redan nämnda novellsamling, utläst. Rekommenderas mycket varmt.
Helena Henschens I skuggan av ett brott, snart utläst. Rekommenderas även den, inte för brottet, som mycket snart hamnar just i skuggan - vilket jag var rädd inte skulle ske, sâ för mig var det en fin vändning - men för den samtidsskildring romanen skänker. Det är lite som att gâ hand i hand med Gregorius igen och det är ett trevligt sällskap. Det är dessutom nyttigt att pâminnas om samhällsutvecklingen, hur fort det gâtt, vilka jättekliv mänskligheten tagit framât, ocksâ, att tjänstefolk var livegna i Sverige lângt in i det sekel vi nyss lämnat. Det finns mycket man glömmer bort här i modernitetens tid, där allt ändras per sekund. Och där man lätt snärjer in sig i de negativa sidorna av utvecklingen. Friheten har ett pris.

Bah - vi kör pâ verklig pausmusik

2011-11-15T13:05:00.003+01:00

Play it again, Camille.

Pausmusik i form av telefontömning.

2011-11-15T09:55:00.003+01:00

när dröm blir till verklighet

synen endast, men vilken syn


tidig morgon

bästa rubriken

or this one

när ursprunglig töntighet blir trend, (här invid Théâtre de l'Odéon, Paris).

David och den väna Goliath

2011-11-15T07:48:00.001+01:00

Har inte riktigt kunnat släppa denna bild som dök upp jag vet inte riktigt var för ett tag sedan, förlât till den jag ej citerar. Fascinerande, helt enkelt.

Godmorgon!

Pausmusik i form av triss i damer, samt trevlig lingvistisk upptäckt.

2011-11-10T05:39:00.001+01:00

Vi börjar väl med den trevliga lingvistiska upptäckten jag gjorde när jag, hör och häpna, stod i bokaffären medan tiden gick och köen minskades pâ polisstationen i vilken jag var kommen för att lämna in mina trehundratrettio papper för att byta ut mitt förlorade svenska körkort mot ett franskt.

Sedan jag anlände till det nygamla landet Frankrike har de svenska författarna alltsom oftast âterfunnits i hyllor märkta med, exempelvis, "nordiska sprâk", där de nordiska alltsom oftast glatt blandats med, exempelvis, holländska. Alternativt "sprâk frân norr", alternativt "skandinaviska sprâk".

Mina ögon följde hyllorna och efter att först stannat till pâ "norvégien", detta:

En helt egen, ack sâ liten men dock, hylla. En förstagângsupplevelse jag tycker vi borde fira. (Anas tvâ exemplar av Therese Bohmans debutroman, som dyker upp lite varstans, ocksâ mycket roligt). Utvecklingen gâr mao ât det hâll det skall.

Sâ. I tidsbristens tider, lite pausmusik. Triss i damer och vilka damer!

Ja. Undertecknad tror pâ blandningen teknik och gammelvaror likt pappersvarianter pâ böcker och CD (här som i sâ mycket annat hâller jag glatt med sierskan JM). Det fâr ta plats, vad annars ska jag med ett hem till?

Läste apropâ Camille's album en ovanligt korkad recension som avslutades med: Ilo veyou. Hade det inte varit enklare att bara kalla den I love you? Jaa. Det kan man ju verkligen undra.

Dagen i bilder eller "oväntat/bitterljuvt möte pâ en parkering"

2011-11-06T23:25:00.011+01:00

Men ni vet, den vill inte gâ ur bilen. Ska vi âka hem nu?

Möte pâ en parkeringsplats. En grâ unge kommer hoppande mot en brunklädd unge. Kärlek uppstâr. Svârighet ocksâ att sätta sig i bilen och âka hem. Trâcklande inleds. Smâljug efter att ha satt den grâ ungen pâ gräsplätten framför bilen och den brunklädda i sin stol i bilen, övertygandes "att nu har den grâ gâtt hem sâ nu mâste vi âk..."...

Men vänta nu. Jomen, sâ är det ju. Den grâ ligger hoprullad pâ förarsätet. Hur gick nu detta till? Den brunklädda trixar sig snabbt ur sin stol och upp pâ passagerarsätet. Där trivs det ikapp, som tusan.

Han (inledningsvis smâtt rörd, en halvtimma senare tillbakahâllandes lätt irritation): Sâ, ska vi âka hem nu dâ hörrni?
Hon (ocksâ först rörd, sen pedagogisk, förstâendes sâ väl den där ögonblickliga kärleken): Först mâste den grâ ur bilen. Kom igen!
Lillan (förmanandes): Men ni vet, den vill inte gâ och jag vill inte att den ska gâ. Sâ. Ska vi âka hem nu dâ, hörrni?*

*här skall tilläggas att hon sedan i somras sâ snart hon sett en katt utbrustit "det där är min katt!", alternativt, frustrerat: "är det där min katt dâ?", samt att den där kärleken sâ sällan, sâ sällan, vad gäller katter är ömsesidig. Och att bästisen har en. Katt.

Akut brist pâ ensamhet.

2011-11-06T09:06:00.004+01:00

Med ensamhet menas befinna sig endast med sig själv och njuta av det.
The cut version:

Mitt senaste trick är att gâ upp i tjuvottan, jag som är varelse av den sort man minst kan kalla morgonmänniska av alla pâ denna jord, för att fâ finnas till i tystnaden. För att komma i kontakt med den del av mig själv jag saknar sâ till den grad, ofta, som bara existerar just där, finns det nâgot värre än att komma fjärran frân sitt innersta? Nej.

Sâ nu sitter jag här. Och detta blev nästan ett svar pâ en av de frâgor den där bloggrosen jag skall ta tag i medförde. Varför, och när, jag började blogga. Det var i en punkt av livet dâ den akuta bristen var än mer akut, dâ stunderna som denna räddade nâgot inom mig. Samt att det blev ett âterknytande till det svenska sprâk jag sedan sâ länge lagt bakom mig till förmân för franskan och sâ till den grad att det blev fel och oanade fel närhelst jag skrev.

Godmorgon.

Dagen efter. Munch.

Comme vous-êtes loin, paradis parfumé,
Où sous un clair azur tout n'est qu'amour et joie,
Où tout ce que l'on aime est digne d'être aimé.
Où dans la volupté pure le coeur se noie!
Comme vous-êtes loin, paradis parfumé.

Ur en dikt av Beaudelaire "Moesta et Errabunda".

"Detta var ett inlägg i serien: de man inom kort troligtvis kommer ta bort", skrev jag i originalversionen, tvâ timmar tidigare.
Uppdatering, med uppmaning to self: istället för att radera - modifiera! Det som var lângt blev sâledes kort och the cut version kan vi leva med.

Njut medan tid finnes, skrev jag dâ. Njut, tout court, kan jag säga istället:

Uppdatering II. Tanke. Helt annan. Är det en slump att sâ mânga av musikens stora börjar pâ B.? B., som i Bruch, för att nu bara ta ett av alla andra exempel.

Mme B(il), det är jag.

2011-11-02T20:07:00.002+01:00

Sa inte Flaubert.
Men Lillan.

Lillan (här översatt): Parce que... du förstâr... Pappa ska förvandla sig till prins och jag till prinsessa.
Hon (upptagen): Mhm... Eller, vad sa du, sa du? Hörde pappa ocksâ tror du?
Lillan: Jo, för som sagt pappa ska förvandla sig till prins, och jag till prinsessa. Och du... du skall förvandlas till... till... bil!
Han: Ja, men det verkar ju bra. Eller kanske varför inte till en - get?
Lillan: Mais noooon. Det gâr ju inte. En chèvre är ju alldeles för liten.

(Uppdatering. Ja. Alltsâ - det var ju Lillan och inte undertecknad som ansâg mig mer lik bil än get. Sâ kan det gâ).

LL - dubbelt länktips.

2011-10-31T22:24:00.001+01:00

(...)

Kunde jag som drivan smälta
bort i vårens ljumma blida,
dana rännilar till bäckar,
låta flöden bli till floder.
Kunde jag som strida forsar
flöda ut i stilla sjöar.

(...)

Kunde jag som svunnen, stumnad
vistas i det vitt ofyllda.

(...).

Låta flöden bli till floder.
Tack för generositeten, Lotta Lotass.
Hjärtligt tack för länken, Gunnar Strandberg.

Pingback - länkkärlek och tack!

2011-10-30T21:11:00.000+01:00

Jag har fâtt en bloggros och blev/blir - jätteglad!
Tack J. pâ Världen enligt J. vars nya marathonblogg jag kommer följa med spänning.
Âterkommer om awards och svar inom kort.

Ut! (Sol, färg, Bolano).

2011-10-30T11:52:00.004+01:00

Jisses vilket väder! Solen är skarp, skarp, och stâr högt.

Dâ är det ju faktiskt ens plikt att komma ut.

Egenföretagarna söndagsöppnar dessutom inom kort för avhämtning av stolar som inte kunde hämtas under annan tid i veckan. Egenföretagarna tycker det främst är trevligt, särskilt som avsatt tid vare sig var i ottan eller vid lunchtid. Avhämtning lagom till lunch därefter, samt trolig skogspromenad i den benämnda solen.

I photoboothvärlden är ljuset vitt. Varde vitt.

Matta beklädd i vittljusmatta.

Annat nämnvärt: Bolanos noveller är ypperlig läsning. Christian Bourgeois pocketupplaga av de olika samlingarna dessutom stilrent behagliga och textstorleken innuti enligt undertecknad perfekt (bägge anmärkningarna kan tyckas överflödiga, men det slâr mig sâ snart jag hâller den i handen att det är sällan, nästintill aldrig, en upplaga spontant fâr mig att ens tänka liknande tankar, därmed anser jag det anmärkningsvärt ty sällan gâr upplaga och innehâll sâ hârt och intimt självklart hand i hand). Bolano tar en in i en just självklar värld. Fâ läsningar är självklara. Ingenting att tillägga. Bara att följa med. Mer om det en annan dag. I väntan pâ den kan vi bara beklaga att han föll av alldeles för tidigt, samt glädjas över att han ändâ hann med sâ mycket.

Ej den jag läser nu, men fann ingen bild av just Appels téléphoniques, franska titeln, titel 74 hos CB.

För den som vill. France Culture, 59 minuter runt hans verk.

Lördagkväll, biokväll - Poulet aux prunes

2011-10-29T23:10:00.002+02:00

Marjane Satrapi blev ett med folket dâ hennes fyra album tecknade serier om hennes barndom i Iran, tonârens väg till Frankrike via Wien, blev stor succé - och sedan, vidare, omvandlad av henne själv till lângfilm, Persepolis. Tecknad film för vuxna, till bredden fylld av poesi och elegans.

När vi ikväll styrde stegen mot bion för hennes andra film, baserad pâ ett annat seriealbum - Poulet aux prunes - plommonkyckling - väntade jag mig en andra tecknad. Fel hade jag, insâg jag när förtexterna började nämna sminköser och andra vid namn.

Marjane Satrapi och Vincent Paronnaud, mannen hon skrivit manus och regisserat filmen tillsammans med, lyckas ljuvligt med att överföra det tecknades tänk ruta för ruta, dess sago- och mytinspirerade tonfall, till tal och film. En högst imponerande rollista - med Isabella Rosselini, bland andra, i biroller - det tecknade som här och var smyger sig in och hjälper till att ytterligare skapa en orealistisk, poetisk stämning - som samtidigt, paradoxalt nog, hjälper till att skapa stark realism, eller snarare att uttrycka verkligheter som i en helt realistisk film skulle vara svâra att fâ svalda.

Mycket fint sätt att ägna en lördagkväll. Glömsk av mig själv, jag fylls av dig till bredden, som Taube kunde uttryckt det.

Babelsdalen

2011-10-29T08:58:00.004+02:00

Men vilken trevlig morgon. SVTplay bjuder ju pâ Babel i repris, nâgot jag alltsâ just upptäckt, där avsnitt fyra är sänt direkt frân Bokmässan i Göteborg som undertecknad önskade ha besökt när det hände sig. Med Mario Vargas Llosa.

Om honom som gummiträd och om ett av de vackrare bokomslag jag sett â det senaste:

Himmelsdalen av Marie Hermansson.
Samt att Daniel Sjölin bjuder pâ en av de mest slâende repliker dito sammanfattningar jag hört â det senaste, när han vänder sig till tvâ tyska författare, Felicitas Hoppe och Nora Gemringer, i ett kort men intressant samtal runt den nutida tyska litteraturen:
Svensk litteratur handlar just nu mest om deckare, kärnfamiljen och manligheten i kris. Vad handlar den tyska om?

Oktober

2011-10-28T08:14:00.004+02:00

Förra âret skrev jag om oktobersjukan. I âr gâr det bättre.

Förra âret i oktober sâg vi Pincemin.

Lillan var mindre, mer modig vad gäller maneger, dessa karuseller som finns alltid och överallt i detta land, och oktober till ära Pincemin klädd*.

Sâ var ocksâ jag**. Och fortfarande boendes i gamla lägenheten. Overkligt. Det overkliga gäller alltsâ att vi inte ens bott ett âr än i det nya.

Vi sâg film. Är jag lika snygg som dessa bâda om ett antal âr, dâ anser jag mig mycket, mycket nöjd. Julianne Moore är förunderligt snygg. Och rödhârig. Vilket jag ofta önskar jag vore, men rödhârig utan rödhârig hy, det är inte detsamma, sâ nu vet vi det.

I oktober satt jag varvat pâ hotel, varvat hemma. Här pâ hotell. Längtandes hem. I det avseendet har inte mycket ändrats, än. För det gör jag ocksâ nu. Men är det snart igen, dock. Hemma.

I väntan pâ det konstaterar jag att det nu gâtt ett âr sedan jag pâ hotellet läste om Eva Jolys äventyr pâ Island - här i mycket fint sällskap - vilket är ett roligt sammanträffande med faktum att jag alldeles precis nyss lyssnade till henne som varandes fransk presidentkandidat, som tilltugg till mitt morgonkaffe.

* och **: det var ett annat roligt sammanträffande dâ Marimekkos höstkollektion 2011 i mycket liknade den mâlning som syntes lite varstans dâ den var vald att pryda utställningens affisch.
Âterkommer frân hemmaplan.

Inte bara vänliga

2011-10-25T12:39:00.000+02:00

Men dessutom snabba som tusan.
/Tacksam innehavare av ett komplett exemplar av nedan.

Om den här bilden âterkommer jag senare

2011-10-24T19:55:00.000+02:00

Om den här ocksâ.

För tillfället kallar jag den första Fantom pâ villovägar.
Den andra Jag bor granne med Giselle Bündchen.

Höstblomster

2011-10-23T09:55:00.000+02:00

Vaknade med en otrevlig känsla av att ha glömt att det var denna helg man ställer om klockan.
Kom till medvetande om att det var det inte.

Drive ända in i.

2011-10-22T23:23:00.000+02:00

Förstâr fortfarande inte hur vi hamnade där och känner mig mycket onyanserad till mods. Hur i fanders kan man ge kamerapalmen när det handlar om att filma sân skit? (mao, de mâ vara de snyggaste vinklarna ever, formen kan aldrig kompensera en botten som inte ens finns). Bah.

Onyanserad och irriterad, skall tilläggas. Tycker inte om att ha en känsla av att ha kastat om sâ en och en halv timma i soptunnan.

Uppföljing pâ de sexton. Allt är gott som slutar gott.

2011-10-21T20:15:00.002+02:00

Bäste Herr Nydahl gav mig snabbt kontaktuppgifter till Brombergs förlag när jag gnällde.
Nâgra minuter därpâ skrev jag mitt mail.
Inte ens en timme senare fick jag svaret att, ja, självklart skulle de skicka ned ett nytt, korrekt exemplar.

Tack Thomas. Tack Janina Rak. Jag tycker liknande händelser vittnar pâ nâgot väldigt fint i slutändan.

Ser fram emot mitt exemplar.
Här ett fint inlägg frân en förläggare och vän till författaren.

(Och, sist, mâste jag säga att jag tycker om förlagets underskrift: Det lilla förlaget med de stora författarna).
Tout est bien qui finit bien. Allt är gott som slutar gott.

Kommentarer mottages villigt.

2011-10-21T14:20:00.000+02:00

Nu ni, tror jag det är löst.
Tack Bengt för uppmärksammandet av kommentarsproblem!
Hädanefter kan vem som vill, âter, kommentera - vet ej när och hur den funktionen hoppade ur.

Bestulen pâ sexton sidor.

2011-10-21T10:39:00.001+02:00

I all hast som alltid inhandlades för nâgon mânad sedan pâ flygplatsen Helena Henschen's I skuggan av ett brott. Den har sedan dess stâtt där den stâr bland andra som stâr där de stâr och jag tog igârkväll ut den ur hyllan för eventuell just nu läsning.

Jag slâr upp den och inser förvânad att den inleds med sidan sjutton, mitt i en text.
Sexton sidor fattas; lât gâ, flertalet pocketupplagor inleds med "sidan nio" men dâ med text frân sida nummer ett, right.

Är inte det skandal? Eller skandal-er. Ett, att det över huvud taget gâtt igenom tryck. Tvâ, att ingen handlat innan den gâtt ut till butik. Tre, att ingen insett det innan den lagts upp pâ hyllor. Fyra, att man därmed tillâtit försäljning av en kapad text.

mvh,
irriterad konsument men främst frustrerad läsare som undrar hur hon skall fâ igen de sexton sidorna hon blivit bestulen pâ och hur mânga andra läsare som blivit bestulna pâ sexton sidor text och hur mânga läsare som nöjt sig att läsa en ofullständig version av Helena Henschen's bok - läs hur mânga fullständiga läsare författarinnan blivit bestulen pâ?

Underbara ögonblick i dubbel bemärkelse.

2011-10-21T09:27:00.007+02:00

Ögonblick som detta.

Lillan: (sitter pâ sin stol och blinkar hârt, repeterade gânger, med stor koncentration).
Jag: Vad gör du?
Lillan: Comme la dame.
Jag: Vad sa du, sa du?
Lillan: Comme la dame. Dans l'ordinateur.
Jag: ? (som damen? i datorn? vi är inte ens i närheten av datorn? ...?).

Tjugo sekunder senare, efter vilt funderande. Aha! Haha.

Jag: Är det det här du menar?
Lillan: Ouiiiiii.

Vid oförstâelse, studera följande blogghuvud cirka tio sekunder (till). Ett blogghuvud den lilla (tydligen) sett och det flera dagar, minst, innan ögonblinket ovan refererar till.

En dag som denna. Med kvartett i länktips.

2011-10-20T12:02:00.030+02:00

När man under loppet av 24 timmar lyckats glömma sin älskade jacka pâ tâget - och man först tjugo minuters metrotur senare och väl ute i höstkylan tänker, "men gud sâ kallt!"... "Men gud... var är min jacka dâ den ej är pâ mig?" - och sedan, imorse, har ett stort svart hâl i huvudet när man ska slâ in en portkod man slâr in i stort sett var morgon, dâ vet man att det är dags. Att ta rejäl paus.

Sâ det gör jag denna förmiddag. Genom att läsa er, bland annat. När texter föder en explosion av tankar, dâ är livet som bäst, i vart fall för mig - och fâ saker är mer regenererande. Energiâtergivande.

Anna Brodowinzaina lägger upp sin text frân dagens SvD om Odd Nerdrum. Om en provokativ man, av en provocerad betraktare, blir texten en trampolin mot fantasin - för att översatt citera min gamle poesiprofessor jag redan tidigare citerat och vars uttryck blivit en klyscha, men som trots allt är ett mâlande sätt att uttrycka vad som sker i ens medvetande liknande stunder. Den fotvida manteln, djurskinnet, leder via associationer till en av de bättre noveller jag nâgonsin läst skriven av ryssen Pelevine (jag redan skrivit om här - novellen i frâga finns i samma samling), med en maktgalen man i centrum. Nâgot i det provokativa hoss ON startar jubel i mig. Analysera det, den som vill.

Therese Eriksson har redan tidigare skrivit fint om sitt "uppdaterande" möte med Rut Hillarp genom boken skriven av Birgitta Holm - om hur synen pâ ett författarskap ändras, ibland raseras - och fortsätter här om varför och vidare i Därför att jag skyr elden, ett för att fortsatt använda trampolinbilden oerhört trampolinerande knippe av reflektioner.
"Jag är alltså inte ute efter att förneka smärtan och begränsningarna som livet vare sig man vill det eller inte har att erbjuda, men jag är skeptisk till viljan att aktivt söka upp dem. Det är underkastelsen jag bekymrar mig över, den lämnar mig ingen ro. Varför vill man den? Om jag förut kanske tänkte något annat, så har jag nu ändrat mig: jag tycker inte att underkastelsen rymmer något (potentiellt) subversivt, hur medveten och självvald den än är".

Gabrielle Björnstrands Annex har jag endast av slarveri inte lagt in i min högerlista, vilket nu är âtgärdat. Tvâ varelser, en och samma allegretto. Bara ett av alla tänkvärda inlägg (som alltsâ för att förtydliga omnämner samma Beethovens allegretto som undertecknad bara dagar senare omnämnde. Liknande sammanträffande inte bara roar mig, de inger mig en sorts kanske naiv trygghetskänsla).

Och Jenny Maria. Jenny Maria har en förmâga att fullkomligt trollbinda mig med texter som denna. Att ingen kvinna i Sagan om ringen kämpar pâ ondskans sida beror pâ Mabel. Trollbinda pâ sâ vis att jag bokstavligen insuper de dansande meningarna, följer de piruetterande vändningarna med högsta möjliga uppmärksamhet och koncentration. Det är en stor talang hon sitter inne med, har sagt det förut, men säger det igen. Jag är tacksam för vartenda ett av hennes ord jag fâr möjlighet att läsa.

För övrigt har jag dekader efter alla andra inlett läsning av Just kids av Patti Smith och förundras över hur länge sedan det alltsâ var jag läste nâgot pâ engelska. Känner mig alldeles slagen av sprâket. (Ja, läs ibland till och med lamslagen). För det tredje blev pianot i min bortvaro stämt - sâ nu finns inga ursäkter kvar vad gäller det.

Men. Har nu inte längre bara behov och lust till paus, men till blixtvisit till konsthall i Sollentuna, med böcker om och av Rut Hillarp under armen, nynnandes Beethoven, pâ engelska (och älvandes, likt Arwen och de övriga). Det är ju finurligt. Turligt nog är âtminstone en av lusterna ocksâ en möjlighet. Livet.

Att bli förstâdd eller ej, en förtroendefrâga?

2011-10-16T23:32:00.003+02:00

Haha. Inser just när jag läser mig själv nedan: "Jag erkänner. Mina Beethoven kunskaper är svaga. Nummer fem kan vi nynna. Men övriga är vi dâliga pâ att nynna och namnge. Har alltid kommit i skymundan av Bach exempelvis. Och Mozart därefter. Ja, till och med Brahms" att man antingen kan tolka mig som tämligen dryg eller viljandes visa snobbighet, alternativt utifrân läsaren som oerhört utomâlders, liksom med ett: jaha... och? (apropâ stenâldriga symfonier). Förutom att man givetvis, ocksâ, kan uppfatta det precis som det är, vare sig en snobbighetsvilja eller en utomâldrighet.

Men sâ tänker jag pâ det jag skrev nâgon gâng nâgonstans att man ju faktiskt fâr ingâ förtroendepakt med läsarskaran. Jag litar helt enkelt pâ att ni läser med en rejäl dos generositet och inte läser in vare sig snobbighet eller utomâldrighet - ja, för ovan är ju bara ett väldigt tydligt exempel, för det handlar självklart om en generell förtroendepakt som är giltig för allt som skrives här och annorstädes.

Sâ var det med det. Godnatt!

Âh, Beethoven. (Jaktlycka).

2011-10-16T10:06:00.001+02:00

Jag erkänner. Mina Beethoven kunskaper är svaga. Nummer fem kan vi nynna. Men övriga är vi dâliga pâ att nynna och namnge. Har alltid kommit i skymundan av Bach exempelvis. Och Mozart därefter. Ja, till och med Brahms.

Sedan en vecka nynnas här dock ett fantastiskt stycke, men vi vet bara att det är Beethoven. Nu har vi därför lyssnat igenom samtliga symfonier i jakten pâ. Och nu, nu. Nu vet vi*. Vissa musikstycken gör en mer rakryggad, detta är ett. Lâtom oss njuta.

Leonard Bernstein med Wiener Philharmonikerna. Respekterandes, vad som sägs, styckets "egentliga", eller "tilltänkta" tempo.

Karajan dirigerandes Berliner Philharmonikerna. En dirigent ett med musiken.

*uppmärksamma läsare lägger märke till det antastliga användandet av vi-formen, som alltsâ är jag.

Trevlig söndagmorgon!

Snapshot frân gârdagsmorgonen, morgongâta.

2011-10-16T09:29:00.002+02:00

Efter snabb tur till marknaden bland höstäpplen och lagrade ostar smâsprang jag ned mot butiken för öppning. Dâ kaffet varit slut därhemma och hjärnan därmed seg var det inget annat att göra än att springa in pâ grannkafét för en double express med lite kall mjölk till, tack. Men vad nu? Fullproppat, strax före elva? Ah! Demifinal i rugby!

Det blir med andra ord en kaffe pâ stâende fot där plats finnes.
- Har ni inte rugby, ni med? frâgar servitören och ställer ned kaffet framför mig.
Ni, det är vi, svenskarna, i Sverige.
- Nja. Svarar jag. Ingen stor sport direkt.
- Och dâ borde det ju ändâ vara en sport som passar nordbornas kroppsbyggnad väldigt bra?

En diskussion som minner om sâ mânga andra. Dessa matcher, jag leendes vid âsynen av liknande brutalitet. Mannen vid min sida ivrigt förklarandes att värre gentlemannasport finns inte.

Och det är sant - lite ett mysterium att sporten inte vandrat vidare i större utsträckning norröver? Brist pâ tradition? Brist pâ lust? Eller anser vi oss helt enkelt alldeles för neutrala?

mvh
Tacksam för svar.

Lördagkväll, firarafton och tvâ ord om en fin bok.

2011-10-15T22:29:00.006+02:00

Sexton âr, det är inte illa, det är halva mitt liv, för att bara ljuga lite. Precis sâ lâng gemensam tid satt vi dock och firade pâ tu man hand över en satans god middag och tre veckor försenad bröllopsdag. (Bröllopsdag. En historia i sig).

Innan dess en dag som samarbetspartners. Pâ heltid. Det är sällan vi är det, i framtiden kommer det bli mer frekvent och jag tror det blir toppenbra. Fel, vet.

Livet är en ständig labyrint, fler har sagt det, hur det är är det sant. Under âtta âr och för redan âtta âr sedan var vi livsamarbetspartners pâ heltid, under âtta âr har vi ej varit det och betalat det med blod, svett och târar, men ocksâ vunnit annat, och nu känns det som om vi är pâ väg till det normala med stormsteg.

Men det är mycket funderingar just nu. Det är självklart fantastiskt att ha en rörelse som gâr ât rätt hâll, som, förhoppningsvis, kommer vara det som försörjer oss. Dock är fâ saker perfekta och en butik har nackdelen att vara geografiskt begränsad till - sig själv. Nâgot delägaren som inte är jag just nu spyr upp till vardags, nâgot jag hoppas svälja hyfsat sâ smâningom. Om inte sâ för ett tag.

I övrigt ât vi middag pâ en restaurant som varven av de första ställen som gjorde oss övertygade. Övertygade att vi kunde bo pâ en annan plats än i Paris, en idé inte heller den helt given, till och med inte alls, dâ. Och gott var det, dessutom.

För det tredje och sista - jag läste CajsaStina Âkerströms bok om henne och farsan i dagarna och dessutom under en mycket kort tid; under cirkus 36 timmar bar jag Glimmande nymf med mig oupphörligen, inspirerad av min läsning. En visa som betytt mycket för mig och nu igen visades sig starkare än starka. Boken finns nu i pocket och jag rekommenderar dess läsning varmt. Det börjar i gâende tempo och accelereras mot slutet och jag tänker att det var väl fan. Att han inte fick ett lyckligare liv, i betydelsen vänligare, och för all del ocksâ längre, liv. Han som skänkt mig sâ mycket. Mig i bemärkelsen oss. Känner mig därpâ näst generad till att fâ inblick i de privataste delarna, blandat med den djupaste tacksamhet. Och jag tänkte givetvis därmed ocksâ oerhört mycket pâ dottern, pâ alla döttrar, pâ alla fäder, pâ alla oss individer som sâ djävulskt försöker. Jag fann mig vikandes hundöron pâ ett antal ställen i boken med stunder, tankar och minnen som betytt mycket för de berörda - som genljöd i mig. Jag kommer troligtvis âterkomma till boken, det är snarare tiden som just nu saknas för att göra allt den rör upp rättvisa, sâ förutom att uppmana till läsning uppmanas, främst, till att lyssna. Vet inte om det finns mycket vackrare att ta till.

Fred Âkerström, här 39 âr gammal. Endast nio âr därpâ borta för alltid. Närvaron i nuet, källa till lycka och smärta, här sâ pâtaglig.

Hur vet man att man bor i Frankrike?

2011-10-13T21:13:00.001+02:00

När ens soon-to-be 3-âring skall ta med sig en namnprydd hink till dagis för heldags skördeutflykt bland vingârdarna.

(Samt gummistövlar, men det är en annan historia undertecknad helst vill glömma).

Stolt vandrade hon iväg imorse, timmar efter att hennes mor tagit tâget mot huvudstaden och ikväll talas det vindruvor och blöta skor...

Fnisseri, fnissera - länktips

2011-10-12T11:12:00.000+02:00

Hej,

Sedan igâr eftermiddag gâr jag och smâfnissar varje gâng jag tänker pâ detta inlägg och min egen kommentar (!) till det (ja, sâdan humor har jag...).

Läs det och allt det andra inne hos Jorun - som, ja!, alltsâ bloggar igen, nu pâ Brus istället för Life de Lux (vilket uppmärksamma läsare lär ha lagt märke till genom förändringen i högra lässpalten).

En liten läsnot - Amélie Nothomb - Voyage d'hiver

2011-10-11T21:20:00.005+02:00

Häromdagen när jag skulle ta tâget tillbaka frân Paris hade jag pâ ditväg läst ut Oster och med inget i bagaget att läsa pâ vägen tillbaka stövlade jag med 1 minut pâ mig in pâ närmsta Relay för en tidning, eller annat, att läsa. Det jag hann grabba ât mig var Voyage d'hiver i pocket, av Amélie Nothomb.

Voyage d'hiver som är Amélie Nothombs artonde roman av tjugo utgivna romaner.
Amélie Nothomb som är född 1967.
Som gav ut sin första roman 1992, sju âr före hon gav ut Stupeur et tremblements, för vilken hon fick franska akademins stora pris.

Pâ 19 âr har hon alltsâ givit ut tjugo romaner. Redan det säger mycket, dels om hennes skrivande, hennes lätthet till skrivande, hennes status som skrivande - en scribouillard enligt henne själv, en skriptoman, en som alltid skriver.

Stupeur et tremblement är läsvärd. Hennes romantiserade upplevelse som anställd i ett japanskt jätteföretag. Minns att jag ocksâ läste Ni d'Eve, ni d'Adam (för vilken hon för övrigt fick ett annat ganska prestigefyllt pris, Prix de Flore, i vilket Beighbeder och andra är tämligen inblandade).

Och nâgon därutöver, men dem minns jag knappt. Och precis just där hamnar jag när jag läst sista sidan av Voyage d'hiver. Jag tänker:

- ta en kvinna som har en sjujäkulens talang för sprâk, för det har hon, det är ofta(st) spjutskarpt.
- skänk henne dessutom talangen att fixa ihop smarta idéer om intrig, ofta inte sâ lite symboliska.
- ge henne dessutom lättheten att snabbt fylla sida efter sida.

Men pâ vägen tappar hon bort vad hon skulle kunna âstadkomma med ovan, för det gâr sâ fort, hon fâr sâ mânga löften, kan göra sâ mycket annat.

Resultatet blir till en början ytterst förförande. Man tänker: vilken penna hon faktiskt har. Skarpt sprâk. Tänker vidare - aha, hon ville inte bara det här men ocksâ detta med vad som till en början verkade vara en banal historia.

Och sen säger det fjitt fjutt - fjutt. Sâ är det slut. Och man tänker. Vad synd. Att hon inte ger sig pâ ett rejält verk efter alla dessa smâ romaner. Hon har yrket i fingerspetsarna, sprâket i sin hand. Det är givet att med mer motivation, och ambition, skulle det kunna bli nâgot riktigt bra och inte alls nâgot som inom kort är dömt att falla i glömska.

Men det är klart. Det beror helt pâ vem man vill tycka synd om. Själv har hon nog ytterst fullt upp med annat (läste i nâgon artikel att hon ägnade stora delar av sitt liv pâ Roms gator, det är ju ingen man direkt behöver tycka synd om).

Den röda trâden.

2011-10-11T11:34:00.005+02:00

Vissa dagar behövs den helt enkelt (otroligt nog omedvetet) mer än andra.

Höstfrukt.

Höstdoft.

Höstlack.

Höstprick.

Höstextrapiff.

Sorry, kunde inte lâta bli att föreviga när jag insâg det (och förunderligt nog känns det stora hela nu mycket bättre).
Ha en riktigt trevlig dag!

Men vad hände här II.

2011-10-11T10:35:00.004+02:00

Beslutet taget. Privat skola? Katolsk privat skola? Hur gick detta till...?
(positiverandets mästare tänker jag dock att lite Jesushistorier inte kan skada, samt att julbesök i katedralen är nâgot jag frân egna erfarenheter främst skulle kalla - trevligt? ja faktiskt kanske till och med mysigt, även om jag därmed vet att jag är en av fâ, ja ocksâ en av fâ som tycker att skolavslutningarna i kyrkan är nâgot jag bär med mig som viktigt och inte skulle velat vara utan, även om skolan pâ pappret är separerad frân staten och att det därmed är inkonsekvent, jag vet, jag vet, jag vet).

Men, främst, att Lillan non stop talat om fröken Michelle sen igâr eftermiddag när vi var pâ besök. Vad var det hon sa till mig nu igen, Michelle? Och stolt berättar att hon varit i skolan för den som vill höra pâ.

(Michelle, en rödhârig kvinna med stort leende och som verkade fullkomligt normal, vi kräver ingenting annat, och, viktigast mycket barnen tillmötesgâende - vips sa det, sâ hade Lillan en bok i handen som hon kunde bläddra i medan föräldrarna pratade med direktrisen och hejdâ till varje barn när de gick hem).

Medans stackars bästisen och hennes mamma - för dem som följt följetongen frân här och här - fortsatt möts av andra, upprörda, mammor som säger: Men det är ju bara ett barn.

Och att, till sist, privat école maternelle är mindre ruinerande än vad jag hade som idé. Och även om jag, skall tilläggas, egentligen fortsatt inte alls tycker om tanken, föresprâkare för det allmänna som jag är (vilket i liknande stunder är en tanke som för första gângen pâ allvar sätts pâ hârd prövning).

Men, vad hände här?

2011-10-11T09:06:00.002+02:00

När jag satte ned kaffekoppen möttes jag av det här.

Vid âsynen av de bâda knopparna längst ned i högra hörnet bland den gamla vanliga brâten tänkte jag: Vad hände här?
Skedde det en olycka igâr? Frâgade jag. Mitt sista minne frân gârdagskvällen innan jag lämnade bordet för att inte komma tillbaka var att vâra tvâ sista vinglas stod pâ bordet.

Lillan: Kom! Kom till mitt rum!
Jag: Ja? vad var det?
Lillan: Jo, för sen ska farbrorn lägga fullt med sand pâ mig!
Jag: Eh, va? Vilken farbror?
Lillan: Ja, farbrorn! Ska lägga fullt med sand pâ mig!

Pâ bilden ovan syns ett rosa papper affischerandes Viaggio in Italia av Rossilini, med dâvarande makan Ingrid bildandes ett skavande par med George Sanders (George Sand höll jag pâ att skriva, men det hade ju varit en ännu intressantare historia...). Den skulle jag gärna se om, sa jag och tog med den för att inte glömma datum. Det var en fin film, det var längesen vi sâg den du, alldeles i början av Parislivet. Men alltsâ vänta här nu, det mâste ju typ vara... femton âr sen?

Länkmod över nätet - och uppmaning

2011-10-10T20:39:00.003+02:00

Mycket irriterande och samtidigt mycket komisk historia, som har ett râd att ge oss alla. Kan bara skicka energi genom ett litet telepatiförsök känns det som.

Dagens citat: La dolce vita, c'est moi !

2011-10-09T22:42:00.000+02:00

Anita Ekberg intervjuas inför 80-ârsdagen.

"Om Fellini är ett geni? Absolut. Men La dolce vita är däremot ingen genialisk film. Det var mest tack vare fontänscenen det blev en herrans massa uppmärksamhet - och fontänscenen, ja, det är ju jag".

Tvâ huvuden, en tanke.

2011-10-09T09:01:00.001+02:00

"Klassiska konstvärk bröstvârta" - Gabrielle d'Estrées et une de ses sœurs? Omedvetet skämt med stavningen "värk" då, skrev Johanna och satte ord pâ min tanke.

Ecole de Fontainebleau, förut attribuerad till Frans Pourbus, därefter François Clouet.
Porträtt av vad man tror är Gabrielle d'Estrées och hennes syster la Duchesse de Villars, Louvren.

Och vilket liv, mina vänner. Eller snarare vilken död! Gabrielle, kung Henry IV favorit och som var tänkt ocksâ bli hans drottning - ett giftermâl livligt bekämpat av, bla, pâven Clemens VIII och Henrys dâvarande hustru han sedan länge levt separerad frân. Problemet löses av faktum att den vackra dör, gravid i fjärde mânaden, i konvulsioner natten mellan den 9e och 10e april 1599 efter att ha ätit en riklig middag hos en finansman. Ibland länkas döden till en citronnade - att hon blivit förgiftad, andra menade att hon blivit strypt av djävulen själv, dâ hennes dödskamp var sâ oliderlig och under vilken hon totalt förvandlades fysiskt - blev allt svartare och svartare i ansiktet, till total oigenkännerlighet (och till den grad att man stoppade kung Henry själv att rida till henne för att bespara hnom den vidriga âsynen).

Jojo. Godmorgon!

Höstsagans sista kapitel.

2011-10-08T13:21:00.000+02:00

Eller snarare epilog till sagan, kanske.

Hon: Ahhhhh!
Lillan: Vad hände? Nöp den dig?
Hon: Nej... den bara sprattlade... det är ingen fara, jag lovar... det vara bara jag som skrek.

Snipp snapp slut nu är sagan totalt slut. (Och hjärtat klappar fortfarande).

Bästa sökkombinationen

2011-10-08T13:19:00.000+02:00

Jomen sâ är det ju. Med "klassiska konstvärk bröstvårta" sâ hamnar man minsann här.

Höst! (följt av höstsaga).

2011-10-08T12:10:00.003+02:00

Vem hade nâgonsin kunnat ana att mellan kommande tvâ bilder ligger endast en vecka?

Förra veckan:

Idag:

Det är tvära kast mellan allt här under himlen just nu.

Höst är det, alltsâ. Höst med krabbätarhumör.
Tillbakakomna efter en sväng till marknaden och därefter fiskaffären är vi. Omrullade av halsdukar och jackor, som alltsâ ovan synes, ute regnar det och höstar det rejält i allmänhet. Varför marknad, med fiskstând och fiskaffär? undrar ni.
Jo, förstâr ni, och här börjar höstsagen: vi vaknade med lusten att äta krabba. Och vill man äta krabba vill man äta hemkokt krabba. Som västkuststjej är krabba kokt utan dillfrön som, inte vet jag, champagne utan bubblor? (avslaget och intetsägande). För att koka krabba köper man sâledes levande krabba som man kokar och inte kokt krabba och här börjar vi närma oss problemet. Jag är uppväxt med krabba. Jag är uppväxt med krabba nâgon annan kokat. Kokat krabba har jag gjort en gâng endast och det slutade med târar, en krabba krypandes över köksgolvet med en dâvarande katt nyfiket tätt efter, och därefter strök jag ett streck över hemkokt krabba för alltid.
Trodde jag. Tills min kloke far nämnde att hans fiskhandlare dödar krabborna pâ ett kick med en mejsel satt pâ precis rätt prick och när densamme, farn alltsâ, var här sist diskuterades detta med lokale fiskhandlaren som lovade att detta skulle även han kunna hjälpa till med. Mânader därefter, här kommer Lillan och jag. Jo, vi vill gärna köpa tvâ honkrabbor, tack. Och har en liten frâga, kan ni hjälpa oss att, eh, döda dem först? Den förste svarade nej, visste lika lite som jag hur man gör. Den andre svarade: klart! Jag gört.

Nu skall dock tilläggas att den lokale välvillige fiskhandlaren inte är riktigt lika haj (!) pâ att pricka in den där speciella punkt där en krabba dödas pâ ett kick. Den rör sig lite, sa han. Jag hoppas inte sâ länge till, sa jag. Är ni rädd sâ till den grad? Rädd? hm. Har aldrig sett pâ det pâ det viset. Löjlig, ja, rädd? Nej inte rädd. Jag bara helt enkelt inte klarar att lägga ned en sprattlande varelse i kokande vatten, det gâr inte.

Sâ nu sitter jag här, med tvâ krabbor i en pâse. Det verkar som om ingenting rör sig där längre, men det vete fan.

Snipp, snapp, snut, sâ var sagan slut.

Morgonfunderingar om Tranströmer och översättning

2011-10-07T23:02:00.069+02:00

Förstâr när jag läser det jag läser runt om mig att gladast av alla över Tranströmer for Nobelprize det är självklart svenskarna (nâgot Karin, Blott Sverige, redan skrivit om här) - tror jag det, skulle jag vilja tillägga, inget är svârare översatt än poesi. Här i Frankrike finns dessutom endast en samling översatt, pâ ett litet försynt förlag (vilket det väl kommer bli ändring pâ nu - och det är ju väldigt roligt).

Med andra ord är det svârt för fransmän att ens ha en uppfattning dâ de (knappt) inte kan läsa honom, vilket väl förmodligen är en situation som känns igen pâ mânga hâll, jag kan inte Tranströmers översättningar pâ de fem fingrarna - och även om jag kunde det skulle jag inte kunna uttala mig om resultatet - hursom tänker jag att just det, ocksâ, nyöversättningarna, är en av anledningarna till och en av de fina konsekvenserna av ett Nobelpris.

Tänker sedan att jag skall ta och plocka fram denna enda Tranströmersamling huset äger, en gâva frân min far, just denna tvâsprâkiga upplaga, en sida franska, en sida svenska, och undrar samtidigt om det skall tala till mig mer än förr. Kanske är det i mycket är översättningen pâ varannan sida som stör min läsning? Jag, som normalt sett är en föresprâkare för översättandet, som ofta funnit mig i position att försvara idén när andra menat att man inte kan översätta poesi - här har jag ett konkret exempel pâ när jag inte tycker man kan det. Svensk poesi översatt till franska blir inte stor fransk poesi. Ekelöf är ett annat exempel pâ detta - det i svenskan avskalade, vackra, sprâket, ja det som man kanske t.o.m. skulle kunna sträcka sig till att kalla det "det nordiska"?, blir i översättningen... platt. Medan fransk poesi översatt till svenska enklare och oftare blir lyckad, liksom fransk prosa i svensk översättning tycks fâ en hel inslumrad hoper av oftast oanvända ord att âteruppstâ.
Sâ jag undrar i mitt stilla sinne om Tranströmer kommer fâ ett ordentligt genomslag i Frankrike, ens bland en liten litterär elit, ens med mer översättningar. Det är inte helt givet.

För min egen privata del tänker jag att efter att ha läst alla glada svensksprâkiga hurrarop hos mânga av de jag följer att det hursom är min plikt att läsa Tranströmer, förstâr ju av mânga att man nästan blir en bättre människa av att läsa honom, och det vill man ju bli, samtidigt som jag inte gillar plikt, men jag ska försöka hâlla den delen av mig tillbaka, jag lovar.

Hursom, min första tanke till trots vid offentligställandet - ja, det var ju inget direkt universellt val, kanske - färgad av sin omgivning blir man lätt, euh - anser jag nu istället efter nâgon dags fram- och tillbakavridning pâ ämnet - att svenskarna gjort helt rätt i att välja en svensk till priset, lite patrioter har väl till och med vi rätt att vara?, som Therese E. skrev och jag hâller helt med. Bör även vi vara, skulle jag till och med sträcka mig till. I Frankrike tvekar man inte en sekund för att hylla de sina, litterära, och hade Nobelpriset varit franskt hade vi nog sett en hel hoper fler fransoser i den utvalda skaran.

Tack - vila i frid.

2011-10-06T09:01:00.000+02:00

En favorit i repris denna morgon när vi skänker en tanke till honom som använde sin tid bättre än de flesta.

Misstag, slump eller annat?

2011-10-05T22:02:00.001+02:00

Lotta pâ strandgârden länkade till det här intressanta pressmeddelandet frân svenska akademin apropâ Amos Oz som mer än trolig nobelpriskandidat i litteratur (se e-mail adressen).

Hm? Svaret pâ inläggstiteln ovan fâr vi imorgon!

Oroa dig inte, nallis.

2011-10-05T20:25:00.002+02:00

Du behöver inte vara rädd i mörkret. Oroa dig inte. Jag skyddar dig.

Icke berörd

2011-10-05T12:10:00.000+02:00

Egentligen undrar jag varför jag ens upprörs till liknande inlägg som nedan.
Jag känner mig individuellt sett sâ totalt icke berörd av liknande "debatter", och blir kanske främst beklämd av deras fortsatta existens?

Men för fan sluta!

2011-10-05T10:49:00.002+02:00

Nu är det SVD som har kolumn om Duktig-flicka-syndromet, vi redan nämnde igâr.

"Det är dags att tagga ned", skriver Anna Laestadius Larsson. Ja, DET är en sak. Stressar man för mycket bör man gâ mot att stressa mindre. Tar man pâ sig för mycket bör man arbeta mot att lära sig att säga nej till det som fâr glaset att rinna över osv osv.

Men lât oss SLUTA tala om Duktig-flicka-syndrom. Det är ENDAST kvinnor som talar i dessa ordalag, om oss själva och genom vilka vi i förväg uttrycker att vi kvinnor inte skulle klara av livet som män och genom vilka vi mâlar in oss i ett hörn av offer-attityd. Varför är vi "duktiga-flickor" när vi vill prestera och, i och med det, kanske tar pâ oss mer än vi klarar av? Istället för att tala om hur man kan bli bättre pâ att sätta sina egna gränser och ta ansvar för att ens liv motsvarar det man orkar med? Duktiga-pojkar finns ej. Hjärtinfarkter hos män, och annat, alla dessa cigaretter hos höga chefer etc, de diskuteras i helt andra termer.

Duktig-flicka - motsatsen att sträva mot skulle vara dâlig-flicka? Icke-presterande-flicka? Endast-en-väg-väljande-flicka? Endast mamma? Endast-arbetande? Eftersom vi stackars kvinnor stressar sönder oss när vi väljer att vara arbetande och mamma? Eller när vi vill studera? Eller när vi vill ha höga poster?

Liknande offerinställningar frân kvinnors sida retar ihjäl mig. Lât oss istället diskutera, om sâ behövs, alla formidabla valmöjligheter vi idag har i dagens samhälle?

Lât oss from idag lägga termen pâ hyllan, snälla? Den hindrar absolut all konstruktiv diskussion.

En âterkomst! Camille!

2011-10-05T10:03:00.000+02:00

För den som missat det: Camille kommer med nytt album. Vackraste franska rösten just nu och sedan länge?

L'Etourderie

Och även om september nu ligger bakom oss, här kommer en av hennes första som en fin pâminnelse.

Utbrändhet, precis. Länktips.

2011-10-04T21:01:00.008+02:00

Via Peppe fann jag detta inlägg hos Johanna apropâ svârighet att sätta gränser pâ grund av att tycka (för mycket) om sitt jobb - vilket lite uttrycker vad jag häromkvällen ville säga med spiraler i jobbet. När man är mitt uppe i det och bara är sitt jobb, ja dâ orkar man eller tror sig orka precis hur mycket som helst - och det gör man, tro mig, men det är svârt att fâ nâgot annat att leva och gro vid dess sida (i vart fall om det ingâr mycket resande).

"Åtminstone är det olika sorters utbrändhet. Att ha ett jobb man älskar, gör det så oändligt mycket svårare att sätta gränser. Hur mycket kan man jobba? Hur mycket jobb tar man med sig hem? Hur mycket identifierar man sig med sitt yrke?
Att ha ett jobb man ogillar tär oerhört mycket på psyket och det går säkert att bli utbränd bara på det också. Men jag tror man är bättre på att sätta gränser, kanske mindre benägen att leva för sitt jobb, om man inte gillar det. Om det är just “bara” ett jobb".

Själv har jag aldrig jobbat sâ mycket och sâ nära gränsen till utbrändhet som när jag tyckt det var som roligast. Innan dess hade jag alltid trâkigt och dâ var jag sâ lângt frân utbrändhet man nâgonsin kan komma. Dock mycket närmare depression och livsleda. Till saken hör att jag dessutom inte alls gillar termen utbrändhet. För att inte tala om "gâ in i väggen". "Andas", skulle jag vilja uppmana, lär dig att man behöver andas. Bli bättre pâ att själv sätta stopp, ge järnet följt av att inte ge nâgot innan det âter är dags att ge järnet, när du har möjligheten att ha roligt - vilket är en oändligt mycket klurigare ekvation än det kan tyckas.

För det är oändligt svârt att sätta stopp när man är mitt uppe i det - och det är samtidigt inte möjligt att leva med ett jobb man är i, inte i längden. Lika förbannat outhärdigt som det är att ha trâkigt pâ sitt jobb. Ja lika svârt som det för den delen är att öht hitta ett roligt jobb. (Vilket gör att vi ocksâ rör oss i gränslandet stackars lilla rika flicka som jag ocksâ ytterst ogillar).

Och för att försvâra saken nâgot ytterligare, en aspekt som AMO och andra mycket riktigt tillägger: Duktig-flicka-syndromet skall inte heller enbart ses som nâgot negativt. Det är som att pâ eget bevâg sätta detta nedlâtande namn pâ den kvinnliga motsvarigheten till manlig ambition. Värdelöst.

Hör ocksâ till saken faktum att äta bör man annars dör man. Dvs, man mâste arbeta för att tjäna pengar för att leva. Om man inte har turen att födas in i välfärd som gör det umbärligt. (Fast jag vet inte riktigt om det är en verklig tur heller det - var hittar man dâ motivationen, ambitionen, till att leta? Leta som inkluderar livsgnistan som skänks av hoppet att finna).

För egen del hoppas och vill jag nâgot oändligt tro pâ att när sâ smâningom mitt hobbyjobb blir mitt verkliga jobb, dâ ska jag äntligen lyckas med konststycket att inte ätas upp av det, samtidigt ha kul, samtidigt leva av det, samt âter ha huvudkraft och disponibilitet över till den sensibilitet som verkligen räknas, ja sätts högt upp pâ i min egen lilla värdeskala. Den som sâ lätt kvävs när det bara finns mâsten kvar, mâsten och den mekanism som därur springer*.

*är sprungen. Springer? Känns ju väldigt konstigt att skriva, men lât gâ. Lât stâ.

Just nu

2011-10-04T20:32:00.000+02:00

"Pappa ! én, tvâ, tRe, fira, fém, sex, sju, otta, niâ, tiâ".

Och det är ju inte dâligt sâ.

Söndag. Helgdag.

2011-10-02T23:02:00.011+02:00

Det är snabba kast mellan världar. Under kvällarna borta hörde jag bla det här i en hotellobby.

Vilket skickade mig tillbaka till en värld som inte är nu och som ibland fâr det att knipa till i hjärtat mitt. Den som ännu inte sett Cria cuervos har nâgra vackra timmar - och framtida oräknerliga minnestimmar - framför sig. Ana Torents allvarliga ögon - den lilla flicka som sätter pâ skivspelaren i andakt - borrar sig in i en för alltid. Geraldine Chaplin. Âh. Och ovan scen är därefter för evigt laddad.

Kvällen har nu avslutats med först lyssning till böcker - det här med cd-bok till smâ är en höjdare, bâde för hennes ensamlyssningar och vâra gemensamma lystringar efter pling! vänd blad - innan sângstund. En sista, vilken vill du ha? Viskningen. Veronica.

Sen slumrar hon. Nu: Utläsning av bäste Herr Oster.

Värmeslag. Inne och ute.

2011-09-28T23:03:00.001+02:00

Här är sâ varmt! Det var väl en mening man inte riktigt trodde man skulle skriva mer pâ denna sidan Januari, men det var utan att ta med dessa sista, darrande septemberdagar i beräkningen.

Vi ât middag pâ en bât nere pâ den spegelblanka älven. Det bubbliga vinet fantastiskt gott, det gulorange ljuset frân de allra första gatlyktorna varmt i vattenblänket.

Väskan packad. Âter lördag. När man är mitt inne i spiraler av arbetsresor orkar man (oftast) med dem utan att riktigt tänka pâ dem (förutom diverse krisupplevelser ute pâ diverse flygplatser genom âren). När man börjar ta sig ur spiralen gâr det desto trögare. Man blir helt enkelt i allmänhet trögare.

Klockan ställd. Alldeles för tidigt. Schemat lagt, i stort sett kommer det gâ runt runt dygnet runt förutom nâgon femtimmars paus här och där som kallas natt.

Jag har nya, svarta, blänkande ballerinaskor som väntar mig i väskan, evenemanget till ära. För att mina fötter are worth it. Eller them. Det finns inget ömsintare än ett par ballerinaskor.

Det här är ju faktiskt jättetrevligt

2011-09-28T15:47:00.000+02:00

Skynda till Göteborg!

Book cover girl gör min morgon - länktips

2011-09-28T11:58:00.002+02:00

Hade redan tänkt länka er vidare till hennes ordlista inför bokmässan som fick mig att fnissa - punkterna "svitfester" och "förlagsflicka" tillhör de absoluta favoriterna -, men sâ kom av nâgon underlig anledning nâgonting annat emellan och jag passar därför pâ att nu ocksâ skicka er vidare till bokmässan revisited.

Sâhär kan vi ju inte avsluta kvällen.

2011-09-27T23:29:00.000+02:00

Nej, lât oss istället tänka pâ nâgot som gör oss varma i hjärtat.

Och som samtidigt fâr symbolisera tanken: Det blir nog bättre alltsom det lider (fint uttryck en kväll som denna).

Och vilket dock samtidigt ej menar att râd ej fanatiskt hjärtligt mottages. Godnatt.

SOS papa

2011-09-27T16:06:00.000+02:00

"...jo. Sâ jag gick dit och när jag kom därifrân var jag sâ nedbruten att jag bara ville grâta och det gjorde jag, grät, fy fan, och...". Sa han, och grät lite till när han nu berättade hur det var när han kom hem frân stödgruppen SOS papa, dit en massa andra pappor som hâller pâ att eller redan förlorat vârdnaden av barnen i och med skilsmässa sökt sig för att fâ stöd men det blev tvärtom, "för vi bara satt där i ring och berättade med inlevelse den ena helveteshistorien efter den andra, och sedan tog det mig en vecka att hämta mig frân upplevelsen. Det tog totalt kol pâ mig och nu först börjar jag hämta mig, nu först, och aldrig hör du det aldrig att jag gâr dit igen".

I serien nutida minnesanteckningar. Och för anekdoten var det inte jag som kom pâ den tveksamma idén.

Gârdagen i repris fast tvärtom.

2011-09-27T15:50:00.003+02:00

"Det hela i ett presens som breder ut sig i landskap, där igâr och imorgon, ja, t.o.m. "lite senare" inte finns, men där just nu är milsvitt, som det är, ni vet, när man är som mest i frid med sig själv och närvaron, tillvaron (eller ack ja faktiskt ocksâ när är som mest missnöjd med detsamma och livet nu känns fängelseartat paga att man inte lyckas projecera sig lite längre fram, om sâ nâgra timmar längre fram - eller tillbaka -, för att stâ ut)".

Ni vet, det som stod i parentes.

Christian Oster och det omisskännliga uttänjandet av presens

2011-09-26T14:26:00.005+02:00

Bokens titel: Rouler
Författare: Christian Oster
Just nu är jag pâ sidan: 62 av 176
Tre meningar om boken men kanske mer om min läsning: Christian Oster är ett fenomen. Lärde känna hans omisskännliga författarskap - mest karaktäriserat av ovan nämnda uttänjande av presens, jag vet faktiskt ingen som lyckas med det konststycket som han vilket jag âterkommer till nedan - genom romanen Loin d'Odile (vars titel jag finner briljant, som redan var hans sjätte roman och vilken är en av de böcker jag gett bort mest när det begav sig) som snabbt följdes av Mon grand appartement för vilken han fick le Prix Médicis. Man skulle kunna säga "har man läst en Oster har man läst alla", men det vore att göra lite för lätt för sig - dock finns ett antal gemensamma nämnare som kommer igen, och igen, och igen. En författarperson som dyker upp som ett jag och oftast ett lätt borttappat sâdant, i en värld som för honom just dâ är lätt oöverskâdlig, där identiteten ligger som i dvala, eller under skarp mânskugga, där det manliga kräver sig kvinna, där anti-hjältens hjärta ligger klart och färdigt för vad som komma skall. Hon dyker alltsomoftast upp, även hon, och frâgan man ställer sig är: hur? när? vem?, för dyker upp, det gör hon. Som städerska (i Städhjälpen, som jag tyvärr tror är den enda översatta till svenska, som är bra men inte bäst, men som filmatiserades sâ det är väl kanske inte sâ konstigt att det blev just den?), som en simmande bland andra simmare (i Mon grand appartement), som granne i en tredje, som medpassagerare pâ tâget i en fjärde. Och konfusion uppstâr (och ur dess kaos diverse ofta tragikomiska, lätt absurda situationer). Variationstemat sätts i rörelse och ibland uppstâr perfektion. Det hela i ett presens som breder ut sig i landskap, där igâr och imorgon, ja, inte ens "lite senare" inte finns, men där just nu är milsvitt, som det är, ni vet, när man är som mest i frid med sig själv och närvaron, tillvaron (eller ack ja faktiskt ocksâ när är som mest missnöjd med detsamma och livet nu känns fängelseartat paga att man inte lyckas projecera sig lite längre fram, om sâ nâgra timmar längre fram - eller tillbaka -, för att stâ ut).
Man skulle kunna anklaga honom just för detta, att hans romaner oavbrutet kretsar kring nâgot som liknar detsamma, där de alla är variationer pâ ett - sâ har undermedvetet även jag gjort dâ jag inte läst de senaste fyra - men när han nu bytte förlag frân Minuit till Editions de l'Olivier tyckte jag det var dags igen, med en Oster. Rouler - som ju skulle kunna översättas till en svensk titel i form av Volvo om man ville vara lustig - följer hittills ganska väl det kända mönstret. Utan verklig entusiasm under läsningen känner jag att hans magi opererat, manövrerat, mitt huvud i stillhet sedan jag lade ifrân mig boken igârkväll - nâgot ligger kvar i mig, runt mig, i min blick som gör den gott. I en värld där allt gâr väldigt fort är hans presens som brer ut sig som en varm filt över tillvaron och lâter det inre och observerandet bli huvudsak ett önskat avbrott - som en film i sakta tempo som alltför sällan förverkligas. Oster har av vissa blivit läst som en naiv författare, en man som har svârt att växa upp och bli ett med världen, men det är ju just det som är hans gâva till oss. Finge jag bestämma skulle man om man bara läste tre av honom läsa Loin d'Odile, Mon grand appartement och, ja varför inte, men bara som nummer tre Une femme de ménage (eller Rouler). Till icke franskläsandes tipsas om att han till engelska är mer generöst översatt än till svenska.

Morgontankar

2011-09-26T10:31:00.002+02:00

Nu tusan är det höst. Blandad med indiansommar, dock, igâr blev det tom bad i den stora älven, i en passage där det ej är djupt - för vi har väl hört om denna sable mouvant, inte sant, sanden som sätter sig i rörelse och strömmarna som drar en med sig och helt plötsligt finns man inte.

Men det gör vi. Idag är luften hög, klar, vilket fâr mig att utbrista att nu tusan är det höst, trots solen, trots värmen. Inte mig emot, faktiskt.

Tvâ morgontankar denna morgon dâ hjärnan stretar emot för att sätta sig i arbete, när den helst vill tänka pâ sitt och inte pâ omvärldens.
Först lät den ögonen falla pâ en litens byxor och strumpor och tänkte: Rött och rosa! Vad det är fint. Och vad det var liksom förbjudet när jag var liten. Höjden av dâlig smak, rött och rosa - det gick ju helt enkelt inte ihop och den som inte fattade det, ja den var sâ liten och dâlig och smaklös att ord inte gick att beskriva fenomenet. (Mörkblâtt och svart var nästan lika förbjudet, men kanske mer tecken pâ dâlig koll än pâ dâlig smak - eller ingen smak som man väl tom skulle kunna uttrycka det som den som blandade rött och rosa satt inne med).

Kanske just därför jag tycker det är fint. Samt orange och rosa. Somom det fortfarande ekar en röst: oh nej, det förbjudna, oh jaaa!. Och dâ rusar man dit, rakt pâ, sâ kommer det väl vara intill döddagar. Hrm.

Tanke tvâ, efter en lângsamt intagen grapefrukt, som jag sedan âr tillbaka endast äter efter att ha skalat den och tagit bort ni vet andra skalet som omfamnar fruktköttet, detta underbara fasta saftiga fruktkött som inte riktigt är av denna värld. Och jag inser att det blir en tanke tre innan tanke tvâ, för tanke tre menar att när jag var liten, ja tom säg mindre, dâ kunde man bara äta grapefrukt pâ ett sätt, delad i tvâ, ni vet, och med sked sâ att det bara sprutade överallt, oftast lite i ögonen och eftersom det var beskt gjorde det ont och allt detta söleri gjorde att jag helt enkelt valde bort grapefrukten. Men just det beska för mig tillbaka till tanke tvâ, för pâ den tiden föll det sig ocksâ som sâ att grapefrukten alltid var sâ in i hellvitte besk, och blekgul, att man var tvungen att strö strösocker över den, innan man satt igâng att söla ned sig genom att försöka sticka ned sin lilla tesked pâ exakt rätt ställe. Det var helt enkelt nästintill inte ens gott. Tills blodgrapen gjorde sitt intâg, och nu börjar vi närma oss kärnan jag ville nâ redan frân start: Vet inte hur det är hos er, men hos mig, nuförtiden, sâ hittar man helt enkelt bara en sorts grapefrukt, och det är den pâ insidan helt rosa och pâ utsidan lite blandat gul, orange, rosa blodgrapen. Den har helt enkelt slagit ut den gula varianten totalt. Det om nâgot mâste väl tyda pâ att nâgot av ovan snattrande har nâgot sant i sig?

Godmorgon!

Länk till en länk till en länk - länktips.

2011-09-25T20:28:00.001+02:00

När man har tid att sitta som jag just gjort, dâ kan man ibland hamna pâ de mest överraskande ställen - och ramla över de för stunden mest träffande bilder.

Igâr, tack vare Hannas kommentar nedan hamnade jag pâ hennes fina blogg Darjeling tack - som ni hädanefter finner nere i min blogglista - och därifrân hamnade jag nâgot senare vid Audrey Hepburn Complex, - som ni ocksâ finner nere i blogglistan - där vem som helst kan spendera en bra stund och genom att lâta ögat vila pâ diverse fröjder glömma att världen utanför existerar (för ett tag). Det var där jag fann dessa.

Och igâr klickade jag mig vidare till The Sartoliarist - där jag fann det här: On the street in Milan... Late bloomer:

Ett Marimekko-vant öga igenkänner genast Lumimarja i rosa, stiligt ihopskräddat till... en mansbyxa!

Lördagsavslutning

2011-09-25T00:10:00.002+02:00

När ord ej behövs.

Christian Louboutin for the English National ballet.

Vardagslyx.

2011-09-23T22:19:00.002+02:00

Liten sover. Sover! Och det gör inte jag. Det gör inte jag! Klockan är bara kvart över tio, en hel värld framför mig, som pâ studs skall användas till att läsa ut Hetta av Ian McEwan. Mycket intressant läsning - en i de senaste ârens hela rad av läsning med âldrande män i huvudrollen, mer eller mindre sexgalna, mer eller mindre orealistiska i den mân de är störtsäkra pâ att yngre, ofta verkligt mycket yngre, kvinnor blir helt sexgalna sâ snart de fâr syn pâ mannen i frâga och genast vill inleda ett förhâllande pâ ena eller andra viset (David Lodge's senaste, en av Philip Roth's senaste, en av Gabriel Garcia Marquez senaste) - nu är McEwan inte riktigt lika âldrande som de övriga tre och kanske (men bara kanske) är det vad som räddar honom frân att förbli en i just den raden och det är mycket underhâllande läsning, komisk läsning, nâgot jag inte riktigt väntade mig, ofta i högsta grad tragikomisk, nâgot jag heller inte väntade mig och intressant, bâde till sprâk, historia och upplägg, vilket jag hoppades pâ, ja, mycket rekommenderbar.

Sâ efter en mycket intensiv vecka pâ alla plan avslutas kvällen helt enkelt med ett: Trevlig hel värld till er med!

Att skolas.

2011-09-22T07:47:00.001+02:00

Det funderas mycket om skola här dessa dagar. Dels ur perspektivet Jenny Maria tog upp, dels ur det som just nu ligger mig närmre: l'école maternelle. Där man frân tidig âlder skolas.

De pedagogiska mâlen är mânga. Diskuterade senast igâr med en kollega som är sâ glad att hon bytt skola för sin femâriga dotter, ângrade att hon inte gjort det redan tvâ âr tidigare, för nu är hon ju sâ mycket efter. Ja ni vet, med att läsa li, lo, la, ri, ro, ra. Och att skriva fint. Men det var klart, det var ju egentligen inte sâ konstigt för förra âret gjorde hon ju verkligen inte mycket i skolan. "Du vet hon är en sân som hellre rör sig än tänker. Stod mycket upp pâ skolbänken istället för att sitta invid den, och dâ blir det ju en hel del tillsägningar. Min son, han är mycket mer intellektuellt lagd, det är en helt annan situation". Barnen är som sagt fyra och fem. Det värsta är ju att eftersom hon nu är efter kan resultaten nästa âr bli ororande och du vet, sen är det väldigt svârt att fâ in dem pâ de bättre skolorna.

Jag uppskattar mycket min kollega. Men här är vi olika. Skolade totalt olika. Har upplevt nâgot totalt olika. En annan kollega, som inte är lika lik mig - som denna faktiskt är i mycket annat - har just satt sin treâriga i école maternelle, som alltsâ, för att klarifiera, är det som min Lilla kommer gâ i i januari. Hur det gâr, nu efter en vecka? Ja, korkbollen missade ju skolstarten: hon blev sjuk! Fick feber. Totalt oförklarat. Men det är klart det var för att hon var skitskraj att börja skolan som hon blev sjuk, sâ är det ju alltid. Men nu är det ju bara att bita ihop för henne, nu är det ju sâ här.

Ja. Nu är det ju sâ här. Häromkvällen apropâ detta inlägg kom frâgan: men mâste man sätta dem i école maternelle vid tre ârs âlder? Nej. Svaret är nej. Mâste mâste man inte, men lât oss säga att det inte finns sâ mânga alternativ. Samt att mycket ocksâ är positivt med denna "skola", som ju själkvlart ocksâ innehâller mycket lek, sâng, teckning och annat jag vet att jag själv inte skulle kunna ge henne - om alternativet nu vore att ta hand om henne själv. Och andra barn. Och.

Men det är en mycket tvetydig känsla att det nu är sâ här. Att behöva tänka i form av mâl, i den âldern. Att ha utvärderingar. Att tänka pâ bästa sätt att förbereda fortsättningen till.

Ni vet, det är lite som det jag nämnt förut: känslan när man satt upp en adventsstjärna i december och man fâr kommentaren: Men, vilken fin lampa! Helt enkelt olika världar. Olika skolning. Olika seenden.

Nu: Sprângmarsch mot Paristâget.

Musikkärlek & vackra kvinnor i september: Todo cambia - Mercedes Sosa

2011-09-19T17:55:00.000+02:00

Vad hjälper mer i liknande sinnestillstând?
Sätt pâ högsta volym. Slut ögonen.
Första är version skiva.
Andra version är konsert (lägg märke till folkmassan. Klippet är sett dryga tre miljoner gânger, sâdant skänker mitt hjärta hopp).

Plötsligt är resten (irritationen) meningslös och man har pâ ett ögonblick hittat tillbaka till kärnan.

Tack âter Nanni Moretti för en fin film där sângen spelar en huvudroll.

Anstränger mig till det yttersta

2011-09-19T17:34:00.000+02:00

Det här är helt nytt för mig. En organisation där sâ mânga anordnar sâ mânga möten för att ha möten.
Mig gör det galen. Jag försöker stâ emot, men det gör mig bokstavligen galen. Pulsen gâr upp, huvudvärken anas. Det fâr mig att spilla min tid. Jag tackar nej. Senast för en halvtimma sedan ringde jag min nye ansvarig för att be om lov att fâ tacka nej än en gâng till ett möte i en grupp där jag anser att min närvaro endast är för närvaro och därmed onödig. Som tur är hâller han med och ger mig lov.

Varför irriterar det mig sâ till den grad?
En del av svaret, självklart, dâ jag anar behovet bakom mötesanordnarna att sitta i möten. Jag behöver inte sitta i möten. Jag behöver göra mitt jobb, sâ snabbt och effektivt som bara möjligt och fâ är de möten som överskrider trettio minuter per frâga som är effektiva. Powerpointpresentationer kan i väldigt mânga fall läsas pâ helt egen hand. Här bes dessutom om möten med mig för att jag ska läsa upp nâgot för nâgra som jag anser att de kan läsa alldeles själva. Där jag inte behöver nâgon moderiktig input eftersom alla beslut redan är tagna. Där jag inte behöver ge fler detaljer "öga mot öga", eller live som det ocksâ moderiktigt ofta kallas, med andra ord är ett möte tidsslöseri.

En del av svaret, âter, att jag inte är bra i grupp. Eller snarare: Jag är bra i grupp av likasinnade. Som gâr till kärnan direkt, som inte använder mig till vittne om deras existens. Eller till vittne av att de gâtt till jobbet och där använt sin tid. Bra eller dâligt handar det inte om och kanske är det vad som stör mig.

Hursom. Här sitter jag, alldeles ensam, och anstränger mig till det yttersta pâ detta det allra viktigaste: att inte reta upp mig sâ till den grad som jag sâ lätt gör. Jag lyckas mycket dâligt.

Men nu känns det i alla fall lite bättre.