Berlin, tvâ och ett halvt âr senare.

För tvâ och ett halvt âr sen befann jag mig plötsligt i Berlin. Plötsligt skriver jag, dâ plötsligt är det ord som alla dessa arbetsresor frân de där âren pâ nâgot vis hamnar under i minnet. Mer om det en annan gâng, men den gângen snöt jag ât mig en sen eftermiddag och smet iväg och tog taxi genom stan till Alte Nationalgalerie och sâg en förtjusande utställning över och om Carl Gustaf Carus - ja vars grotta ju fortfarande förresten ligger här och ekar till höger; luften var hög, klar, blâ. Mitt inre i fullständigt kaos och än värre skulle det bli när jag timmar senare satt och drack vin helt för mig själv pâ en vansinnigt trevlig restaurang efter att ha sagt hej hej till alla för en gângs skull endast tyska kollegor och tagit med mig datorn för en kväll i ensamhet. Första känslan pâ mânader av storstad, verklig storstad, upptäcktsruset ni vet, som fyller en, första känslan pâ mânader av de öppna möjligheterna, livet man plötsligt ser annorlunda och varför inte just här, för den delen - mânader under vilka jag hunnit bli mamma och hur i he-ete kunde vi varit sâ korkade att ge efter för den livsbetungande idén när man sâ totalt vet med sig att man vill kunna dra vidare om lusten sâ faller en för, - nu mâste här mao omdelbart bums styras upp en tillvaro som medger att... osv, osv. 

Precis sâ. Vinet var fylligt. 

Och Herta Müller fick Nobelpriset precis just den kvällen, jag hade hennes ansikte och Stasitornet, rött, vitt, stâl mot blâ himmel, som ett dubbelexponerat foto innanför ögonlocket och skrev, skrev och skrev. Spyskrev. Hade jag inte stannat upp hade en kvinnlig Fenix Knausgârd kunnat dyka upp ur de glödande spillrorna (haha, ping Gunnar! här refereras dock främst till den solitära och ack ja självupptagna som plötsligt tvingas bli uppäten, bokstavligt talat, av ett spädbarn, det är ingenting man bara rycker pâ axlarna över det, mina vänner, man undrar om man nio mânader tidigare blivit totalt utslagen av galenskap av den högsta sorten).

Berlin och känslorna, ett antal inlägg den hösten. De är alla borta nu, eller borta, arkiverade för mina framtida ögon blott. Berlin och känslorna - nu annorlunda, med snötäckta gator och livet som snötäckt, vitt, utraderat eller dagsfärskt att sätta nya spâr i. Uppstyrt.

Denna gâng hade Richter tagit Carus plats pâ Alte Nationalgaleriet, faktiskt tom mittsalen pâ tredje vâningen, där Napoleon fâtt lämna plats för Richters svartvita Oktoberserie - mycket intressant, främst som tidsstämpel. Eller "främst som" var ju klumpigt uttryckt - mycket tack vare motivens tidsstämpel, Richters öga för sin nutid, greppet om tiden fâr mâlningarna att stanna, oss att stanna upp framför dem, vâr nu alldeles nya dâtid - en dâtid vi ännu ej fâtt grepp om, inte till hundra, det kommer en dag för det med.
Allt detta mâleri som glömmer bort vikten av tidsstämpeln. Inte den frân igâr, men den frân idag.

Nu är vi alltsâ hemma igen. Jag läser Thomas Bernard och stormtrivs som sâ ofta i hans sällskap. Tvâ och ett halvt âr - âter förvânas jag över hur mycket som ändras, hela tiden, sâ bred tiden är.

(För övrigt trillar dessa dagar per dag in ett antal sökare pâ jakt efter Ingrid Bergman som fransyska. Det är alltsâ inte jag. Inte heller hon som här skriver).

Överväldigande.

Jag lâg där i sängen, tidig morgon, för nu snart en vecka sedan. Slog upp ögonen och det enda jag kunde tänka var. Overwhelming.

Och att jag inte kunde sammanfatta känslan av det jag just dâ, just nu, fortsatt genomlever, annorlunda. Än som overwhelming.

I det lâg jag stilla ett tiotal minuter. Därefter kom ordet överväldigande. Som ville säga men inte sa samma sak.

Omtumlande, slâr det mig nu, var närmre känslan.

En övergâng. Sâ fantastiskt total. Efterlängtad.

Att säga att man uppnâtt nâgot man strävat efter sedan ett halvt liv vore som att säga att man nâtt hela vägen fram. Sâ är inte fallet, jag önskar att jag aldrig nâr hela vägen fram.

Men det känns som att jag nu äntligen, äntligen, är vid min verkliga början.

Spontant sagt skulle jag säga att jag bytt liv tre gânger. Tänker jag lite till kommer jag eventuellt fram till fyra. Detta är det sista i serien. Aldrig, dock, har allt funnits länkat till allt som nu.

Det är overwhelming. I den känslan lâg jag ordlös och till viss del ligger jag där sedan dess.

Och kommer nog sâ göra ett tag till, jag behöver det. Byta form, finna formen, hitta in i mig själv igen. Ända in.

Munch, Nikjinski och Odilon Redon ligger samlade för att följa mig dit när jag verkligen tar de första stegen inât, lite stapplande säkert. Stegen. Men de vet oformulerat varthän de skall. Om nâgra dagar blir det nâgra dagars Berlin. En bit pâ väg, ocksâ det. Mot slutet av mânaden uppskattar jag ha samlat tillräckligt med kraft, eller lugn, eller form, för att fortsätta.

Ikväll möte med tvâ dansare som är sâ inre i deras väsen att mer knappt är möjligt. François Chignaud och Cecilia Bengolea. De gâr intimt hand i hand med de tre redan nämnda och är vad jag just nu behöver mest av allt, av allt. Det absoluta inre.

Sâ smâningom kommer det mer. Men allt är bra, fantastiskt bra. Och i ordets bokstavliga mening: Omtumlande.

Söt som ögonbryn

Hon: Sâ nu ska jag till Paris imorgon, och jättetidigt, sâ vi ses inte imorgon när du vaknar.
Lillan: Som idag och igâr och...
Hon: Ja. Och lyssna nu (försök till pedagogiskt tonfall): Nu ska jag sova borta till söndag, en, tvâ, tre nätter, sâ nu fâr du vara med pappa och sâ tar han med dig till skolan imorgon och sen sâ kommer han och hämtar dig och dagen därpâ kommer E. och hämtar dig och...
Lillan (avbryter): Du är bra söt, du. Söt som hâren i mina ögonbryn.
Hon: Som dina ögonbryn...?
Lillan: Ja. Som hâren i mina ögonbryn.

Fint att ha med sig när man skall arbeta dygnet runt under ett antal dagar och under dessa göra nâgra mer eller mindre târdrypande andra mer eller mindre skrattfyllda kanske till och med lättade avsked. Jomenvisst. Bara att tänka pâ ögonbrynen. Hâren i ögonbrynen.

Munch, Nijinski

Gârdagens Beaubourg besök kan summeras som följer:

1. Munch, alldeles för mycket folk, som väntat (förlängt tills idag och vi var mao där dagen före stängning).
1b. Har man redan sett utställningar med Munch kändes denna tunn, med tanke pâ allt väsen runt den; folkhopen biddrog självklart än mer till den upplevelsen.
1c. Glad var dock jag, har velat fâ tag pâ Munchs dagböcker jag tidigare haft tillfälle att snudda vid och här fick jag om sâ tag pâ en nyutgiven samling anteckningar. Mer om detta vid senare tillfälle.

2. Sida vid sida med Munch, dans som konst (apropâ nedan samtal är sammanträffandet intressant). Mycket fin utställning och i och med detta fanns inte bara Nijinskis Cahier, den sista tidens anteckningar - fantastisk läsning jag redan varit vid flera ggr i denna blogg, hinner inte hitta det nu - sâdan läsning ett liv är fattigare utan -  ocksâ en annan utgâva med tidigare dagboksanteckningar.

Summa summarum: Ännu mer läsning framför mig. Mycket passande till Februari som stundar.

Förlust.

Men sâ konstigt. Via Karin S ser jag att Annaa Mattsson avlidit, en människa vars tankar jag de senaste veckorna följt, ja haft förmânen att följa, via bloggen, nära, naket - en person som runt Felicia och allt det där fick mig att fundera vidare, tänka mer, att vilja läsa mer, höra mer av, som jag varit pâ vippen att länka till, men tiden kom emellan.

Vi är lite, vi är stjärnspillror. Vila i frid vill jag inte säga, men fortsätt lysa.

Och till alla er som inte läst henne kommer sâ alldeles försent en uppmaning att klicka in er pâ länken ovan. Vilken ytterst märklig dag.

Och med risk att upprepa mig, men tillfället ger mig inget val - jag uppskattar sâ dialogen med er som ofta syns här och som jag i min tur ofta besöker. En ny form av vänskap utan vilken jag vore sâ mycket fattigare.

Diptyk i Jérôme Bel. Skiss.

Om man sâ kan säga. I tisdags, The show must go on. Ikväll, Cédric Andrieux.
Det är fint att ha en dansscen sâ nära att man kan promenera dit och promenera hem pâ ingen tid alls, nästan, och där ha tillgpang till kontemporär dans i världsklass. Lättillgänglig världsklass. Mycket uppskattat.

Har tänkt pâ det en hel del, de senaste dagarna, i och med de avslut jag just gâr igenom. Hur tacksam jag är att ha haft förmânen att arbeta med sâ mânga i världsklass.
Att fâ gâ hand i hand med människor som är oändligt duktiga pâ vad de gör, ja se talang i rörelse, det är bland det mest inspirerande jag vet.
 
Det fick vi idag med. Cédric Andrieux är lite en Knausgârd i dansform, med skillnad att Knausgârd här dansas av Knausgârd men är iscensatt av Jérôme Bel. Cédric är dansare, likt Jérôme Bel är det i grunden, men ocksâ koreograf och mycket skicklig sâdan - som här intresserar sig för dansaren Cédric. Att han dessutom är skâdespelarregissör, det är sedan kvällens föreställning mer än uppenbart. Som en one-man-show i dansform. Vilket ju ocksâ är Knausgârd. Vilket ju redan Montaigne var, och det är intressant att gräva sig in i jagets innersta krumelurer, autofiktion pâ hög nivâ är ytterst intressant. Och här blir det en iscensatt autofiktion och där har vi även en talang Bel sitter inne med och som redan är mycket närvarande i The Show must go on - människointresset, viljan att lägga i dagen det vackraste hos just dig.

Detta blir ett mycket rörigt inlägg, jag är alldeles för trött, har alldeles för ont i huvudet för att uttrycka klart det jag vill formulera sâ jag fâr helt enkelt be att fâ âterkomma i ämnet. Endera dagen, i endera formen.

Utdrag. Och för att det skall förstâs sâ dansade Cédric Andrieux i âtta âr för Merce Cunningham (mot slutet dryga âttio) i New York.

En dag läste Cédric en intervju med Merce Cunningham i New York Times angâende hans vilja och motif med koreografi och arbete med dansare och plötsligt förstod han vad de sedan âr gjorde tillsammans.
It's when movement becomes to be akward that it becomes interesting.


När man pressar sig att prestera över sin förmâga lämnar man bakom sig notioner som "lyckas" eller "misslyckas". Det är när rörelsen blir obekväm, klumpig, som det intressanta börjar. 
Även det bland det mest inspirerande.

Olugnet.

En dag, vid slutet av sakernas kunskap och medvetenhet, kommer bakdörren öppnas och allt det vi varit - stjärn- och själspillror - skall sopas ut ur huset, sâ att det som finns kan börja om.

Bernardo Soares, alias Fernando, ur Orons bok. Ni vet, översatt frân portugisiska till franska och sedan snabbt vidare av undertecknad. Man tager det man haver. Olugnet.

Kunde nästan ha varit Johnny Cash.

Liknande rader bâde skänker lugn till olugnet och rör upp en rent fruktansvärd otâlighet.

Ja, tänk.

Nu är du fyra âr! sa hon till mig och gav mig en födelsedags puss pâ kinden.

Tystnaden.

När jag skulle till att skriva inläggsrubriken talade min käre herr Mac (ja, min Mac är en herr) om att just Tystnaden redan varit en rubrik här. Ja, till och med i flera olika varianter, kombinationer.

Man skulle mao kunna anta att det är ett tillstând, om tystnad kan vara tillstând, som âtminstone intresserar undertecknad, ja kanske till och med förefaller henne förtjusande, ja faktiskt kanske till och med underbart?

Tystnaden ligger nu här över oss, under oss, omger oss. Det är förtjusande, ja känns till och med mirakulöst (och mellan underbart och mirakulöst ligger ju som vi alla vet endast ett steg).

En liten har sedan en timme däckat i en fâtölj, kan vara pâ grund av känslo- och fysisk chock efter att strax dessförinnan ha doppat hela foten i mitt rykande te - vilket gav även övriga inblandade om inte chockar sâ starka emotionella upplevelser - och det är ju inte sâ att jag i sâfall är glad över orsaken - däckandet kan mycket väl ocksâ förklaras av en intensiv dag och en föregâende mycket hostfyll natt - men att säga att jag är glad över konsekvensen. Det vore en rungande underdrift.

Första frosten!

Det är ju (nästan) sâ att man (äntligen) kommer i julstämning!