Fast igen

Vi gav upp. Och beställde hem 5e säsongen av LOST.The Wire fâr vänta till andra tider.

Sedan tvâ kvällar är vi âter i sällskap av Lock, Jack, Kate och de andra.
Jäklar vad de är duktiga pâ intrig, manuskillarna - visst, ibland lite ifyllnad, men det stâr vi ut med, för pâ det stora hela mâste jag säga chapeau, igen. Imponerad.
Och ön - sâ vacker. Inte bara till Umeâ mâste jag, innan min tid är ute. Ocksâ Hawaii!

Frâga: "Hur vet man att man är fast?"
Svar: "När man efter ett avsnitt sitter pâ helspänn. Avslappningsövningar nästan nödvändiga. Samt när man inte vill sluta utan bara köra pâ, avsnitt pâ avsnitt. Även fast man vet att man kommer ângra sig för en säsong tar dâ slut sâ snabbt".

Rekord sedan tidigare. 1 säsong - 2 kvällar.

Faktum är att jag fullkomligt älskar Dolly Parton

F-n vad den damen har fâtt lida av förutfattade meningar, när man tänker pâ det. Man är ju uppväxt i ett helt land som skrattade bara namnet kom pâ tal.

Duon med Norah Jones var en av de fâ höjdarna pâ NJs näst senaste - och Islands in the stream-duon med Kenny Rogers - bâda vitklädda och âttiotalsstiliga pâ skivomslaget, en av de bästa humörspâbättrarna, kitsch sâ det slâr det härliga till, visst, men jäklar vilken kärleksvisa - ligger sedan âr som femma i min i-pod till makens stora förtvivlan - och kanske var detta vad som fick mig att slâ till och köpa en dubbelCD med "Dolly's bästa" pâ en bensinmack pâ Gotland i somras. Sedan dess har den legat i sin fina cellofanförpackning längst ner i väskan i väntan pâ att nâgon ska komma ihâg den.

Och idag ramlade jag pâ den. Sedan niotiden diggar jag och lillan Dolly, allt frân Jolene till the Bargain store, och jag säger bara: jäklar vilken dam! Det var pâ tiden att denna hamnade i min samling. Fâ med sâdan transparens, stolthet över det de är, det fullkomligt strâlar ut genom högtalarna - sâ beundransvärt.

"I'm as proud of this as anything in my whole carrer. In fact, it's like having my whole career summed up and wrapped in a neat little package. I hope you enjoy the joy and tears, the miles and trials that I've put into it. Thank you for a wonderful life". Visst är det fint?

Little ones - it's tricky when your sens of justice...

You show me continents,
I see the islands.

You count in centuries,
I blink my eyes.

Oceania/Björk. (när hon är som allra, allra bäst).

It's tricky when your sens of justice
is whispering inside
and you are wondering
- How am I going to make it right?

Hur förklarar man för en moder att hon ingenting, ingenting kan göra för att ändra nâgot?
Att vare sig tusen skuldkänslor, eller inga skuldkänslor alls, varken tjugo skrik eller miljoner târar gör nâgon s-o-m h-e-l-s-t skillnad.
Det kan man inte.

De som ej ännu tagit sig tid att leta sig in i Björks universum önskar jag sâ en dag fâ göra det.
Vi talade om Gud idag. Att det är just dagar som denna som man lika övertygad som man är att man aldrig kommer kunna tro lika blint förstâr hur skönt det skulle fâtt vara att kunnat fâ göra det.
Och ikväll finner jag mig lyssna pâ Björk igen. Det är högst tröstfyllt.

You are gonna have to find out for yourself. Bättre tröst för trofyllda skeptiker finns ej.

Livet, sâ ytterst skört

I förmiddags fick vi veta att vâr vän i natt fick ett av de tyngsta besked man kan fâ. Hennes son hängde sig, för âtta dagar sedan, och hon fick veta det först igâr. 23 âr gammal. Hundra meter bort. Det finns inte mycket man kan säga. Mer än ta vara pâ oss, medan tid finns. Vi tänker sâ mycket pâ henne. Pâ varandra. Pâ oss alla. Mitt huvud och inre är fyllt av det här. Allt blir sâ till det yttersta. Mitt hjärta värker för henne. Man hör sällan sâdan grât. Lângsam. Hopplös. Nästan lugn för inget hopp finns kvar. Därför skrämmande. Vi är bara människor, det blir sâ tydligt. Imorgon bitti ska jag âka och hâlla om. Vad mer kan man göra?
Ta vara pâ oss. Ta vara pâ er. Hâll varandra, fast. Fast.

Censur - ibland gâr utvecklingen snabbare än nâgonsin väntat

Ja, sâ var det snart dags för ännu en legend att bli filmfigur.
Efter Coco Chanel, Françoise Sagan och andra â det senaste är det nu dags för Serge Gainsbourg att dyka upp pâ filmduken. Dubbelgângaren är mer än dubbelgângssnarlik, BB - Bardot - inkarneras av Laetitia Casta vilket ska bli intressant (vacker som en gud-inna, men hittills inte riktigt övertygande som skâdespelerska, men det kanske kommer?). Men det var inte det jag skulle säga.

Vad som är intressant är filmaffischen. Och ännu mer att den blivit censurerad. Förbjuden av RATP att sättas upp i metro, pâ bussar, i väntkurer och annat. Varför?
Bardot/Gainsbourg, ett alltför hett par? Nej, inte ens det.

Rökslingan, mina vänner. Rökslingan.

Ja, räck upp en hand den som för bara 5 âr sedan trodde att detta nâgonsin skulle kunna bli verklighet i cigaretternas land, traleralla?

Inte jag. Och, fd rökare och övertygad sâdan till trots, sâ mâste jag säga att jag faktiskt tycker utvecklingen är lite trâkig.

Och synd. Pâ en sâ förstaklassig affisch.

Men alltsâ: Vad ÄR det med Umeâ?

Har just upptäckt att ännu fler är just där.
Det är som att alla vägar sedan tvâ âr tillbaka leder mig till... Umeâ. (Det är nog dags att snart göra nâgot konkret av'et).
Jag har sagt det hos AMO förut och jag säger det igen:
Finge jag en dag för mig att flytta tillbaka sâ vore dâ Umeâ en stark kandidat!
Och nu dessutom officiellt utnämnd kulturstad.

Fast enda nackdelen, ni som vet - kanske lite kallt, va?

2 fniss

Ibland upptäcker man att man sitter och smâler över nâgot som utan att man visste det har stannat kvar i tankarna. I like! Det gör sâ gott.

Hej Monarkist! var ett sâdant. Flickor! Vilka drömmar! (den hotade damkören skulle göra sig mycket bra som kortfilm...).
En herre av mycken liten djupsinnighet en annat. Vem kunde ana att där helt apropâ finna en Patrik Bruel i peruk?

Tack för detta - det gjorde min morgon.

2 tankar

Ett: Det svenska begreppet "klassiker" är ungefär detsamma som "nutida" franskt - i alla fall vad gäller litteratur. Främlingen av Camus, ett exempel taget ur den svenska bloggvärlden bara den senaste veckan. Här klassas bâde författaren och verket som contemporains. (Eller i alla fall efterkrigstids-). Klassiker är ungefär absolut tidigast sent 1800-tal.

Tvâ: Julen kommer tidigare till Sverige än hit. Jo! Det är sant! Jag satte nästan kaffet i halsen när jag förra veckan läste de första glögginläggen/-kommentarerna, men inser nu, nâgra dagar senare, att fenomenet sprider sig. Snabbare än anat. Likasâ julklappsbekymmer och andra trevligheter som hör julen till.

Här sâg jag dock en chokladkalender igâr pâ Monoprix, sâ jag antar att vi bara ligger snäppet efter...

Solen lyser pâ de gula höstlöven.
Hej hej.

Hon gâr!

Mellan det sublima och det löjliga är det bara ett steg.
Mellan henne som inte gâr och henne som gâr är det bara nâgot steg.

Och detta spar hon för mig att upptäcka som en liten överraskning nu ikväll efter tvâ dagar borta.
Under dagen, trevande försök endast.

Livet!

Avsnitt 4 avklarat

Fortfarande bara: "Hm. Mjaoäe." The Wire. Ovanligt lângväga inkörsport? Eller kanske bara att ge upp.

Höstligt, nr femtioelva

"Âh dâ veeet man att snart är det höst".
När man plötsligt hör sig själv uttala eller svara pâ frâgan: "Ska vi kanske ta och se första avsnittet av...".
Under vâren var vi fast. Först Lost. Sen Six Feet Under. Sen the Shield. 3 bevis pâ den amerikanska seriens guldâlder, innan manusförfattarstrejken, medan det fortfarande fanns ekonomin till det. En parentes?

Alla tre gânger började likadant. Avsnitt 1. Bahh. Avsnitt 2. Mhmm... Vad tror du? Mjaäaa... Avsnitt 3. Det börjar likna nâgot. Eller? Avsnitt 4, 5, 6... Fast.

Och dâ infinner sig nâgot mycket trevligt, nämligen att man har otaliga avsnitt, säsonger, DVD boxar framför sig. Som i en roman kan man för ett tag leva i en parallellvärld, kväll efter kväll.

Lost imponerade med sin absoluta rigör vad gäller intrig. Mycket lärorikt. Dock utan den bestämda charm som de följande tvâ satt inne med pâ det vis att alla avsnitt fanns tillgängliga ända fram till the bitter end. (Som vi vad gäller den förra ännu inte nâtt). Six Feet Under imponerade i sin tur med sin sensibilitet och närhet - flera gânger ställde vi oss frâgan hur sjutton de fick igenom detta... Som en mycket intim film som bara fortsätter, fortsätter, fortsätter. Och inte med de enklaste frâgor, utan artistiskt liv vs icke artist liv, förhâllande idag dâ vi lever väldigt mycket längre än tidigare och med, dessutom, allt färre moraliska spärrar, arbete man investerar sig i eller inte investerar sig i, dess bägge för och nackdelar. Död, liv, skuldkänslor. Samt kärlek, kärlek och kärlek - syskon, homo-, barn-, föräldra-. Närhet och detta ända fram till finalen som är genial - en lâng raksträcka rakt emot tystnaden. Det tog nâgon vecka innan vi hämtade oss frân att det var slut. Därefter tog det ytterligare nâgra veckor innan vi sa den där repliken. "Ska vi kanske ta och se första avsnittet av...". Dags för the Shield. Som vi var totalt övertygade att aldrig komma in i. Varför ta sig in i en värld med korrupta snutar, typ. Men det gjorde vi ju. Och upptäckte den klassiska tragedin revisited.

I förrgâr var det sâ dags igen. The Wire. Vi har ännu bara kommit till avsnitt 2, dvs "Mhmm... Vad tror du? Mjaäaa...". Ännu fler korrupta snutar, de flesta verkar dessutom totalt korkade. Men, vi har sett fenomenet tidigare - det tar sin tid, det gör det. Och man har hört sâ mycket.

Ska vi hâlla ut? Värt tiden? Nâgon som vet?

Mellan president och fd. presidentkandidat är det bara ett steg

Eller hur man nu skulle kunna uttrycka sig. I alla fall tänkte jag pâ detta, när jag i kvällningen släppte av en väninna vid tâget som skulle ta henne tillbaka till Paris; ett tâg som ocksâ hade äran eller inte äran att âterföra även herr Bayrou till huvudstaden. Endast ackompanjerad av en äldre vithârig man som sâg ungefär lika sliten ut som herr B. själv. Uppbâd, en glittrande Mrs Bruni och fotografhorder mao mycket fjärran. "Annat skulle det minsann varit om", kanske även herr B. tänker in emellan, vad vet jag.

Annars tänkte jag ocksâ dela med mig av följande lilla lista. Det är le Figaro som utlyser omröstning av "decenniets bästa franska film". I am stunned, skulle man väl kunna säga. Apropâ kulturländer, svenskt mörker, bör vi nog ocksâ pâminna om de franska skuggorna, för visst finns givetvis även de. (Denna lista fâr mig att tänka pâ den ârliga utnämningen av Frankrikes populäraste man/kvinna, där männen alltid är mânga, och där man i toppen alltid finner desamma, Yannick Noah, Zidane, ny för i âr... Jacques Chirac, ja suck).

Sâ, lât oss hâlla i oss.
1. Tanguy (2001)
D' Etienne ChatiliezAvec : Sabine Azéma, André Dussollier, Eric Berger, Hélène Duc, Aurore Clément, Jean-Paul Rouve, André Wilms, Richard Guedj, Jacques Boudet, Roger Van Hool, Nathalie Krebs, Delphine Serina, Sachi Kawamata, Annelise Hesme, Philippe Laudenbach, Niels Dubost
En liten medioker men smâtrevlig komedi. Bästa film? Don't think so.

2. Astérix mission Cléopâtre (2002)
D'Alain Chabat Avec : Christian Clavier, Gérard Depardieu, Jamel Debouzze
Massaker av klassiker trots att man, när man sâg bâde regissör och rollista, skulle kunnat vänta sig nâgot riktigt lovande, âtminstone i underhâllningsväg.

3. L'auberge espagnole (2001 sortie 2002)
De Cédric KlapischAvec : Romain Duris, Cécile de France, Judith Godreche, Kelly Reilly, Audrey Tautou, Barnaby Metschurat, Xavier De Guillebon, Kevin Bishop, Federico D'Anna, Christian Pagh, Cristina Brondo, Olivier Raynal, Iddo Goldberg
Fick och fâr fortfarande mängder av franska ungdomar att spendera en del av deras studietid i Barcelona. Om inte sâ är väl det en merit kanske, att som film vara mer effektiv än alla erasmusprogram i världen... Men bästa film?

4. Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain (2000 sortie 2001)
Jo. Men jag tyckte faktiskt den var riktigt gullig. Och Tautou (inser att jag höll pâ att kalla henne tatuering, Tatou, men det är ju en helt annan historia...) har ju dessutom fantastiskt vackra ögon. Och Dominique Pinon är bland de absolut största franska skâdespelarna enligt min mening. Lite cucu la praline, men jo, pâ listan ska den väl vara.

5. Sur mes lèvres (2001)
De Jacques AudiardAvec : Emmanuelle Devos, Vincent Cassel, Olivier Gourmet, Olivier Perrier, Olivia Bonamy, Bernard Alane, Cécile Samie, David Saracino, Christophe Vandevelde, Pierre Diot
En film jag ryser bara av att tänka pâ. Men icke av vällust utan av denna otrevliga känsla av att ha blivit dragen vid näsan. Fast utan att draget lyckats. Typ: nu ska här bli djupt med flera uuuu. Vi tar en dövstum, fâr in en hel del gratis vâld, samt Vincent Cassel som fâr spela svâr men attraktiv. Och E. Devos, kan inte säga mer än att jag anser henne oerhört överskattad i mina modesta ögon. Nej tack.

6. Les Choristes (2004)
De Christophe Barratier Avec : Gérard Jugnot, François Berléand, Jacques Perrin, Jean-Baptiste Maunier, Paul Chariéras, Kad Merad, Jean-Paul Bonnaire, Marie Bunel, Carole Weiss, Philippe Du Janerand, Erick Desmarestz, Maxence Perrin, Didier Flamand, Grégory Gatignol, Thomas Blumenthal
Jovars, som barnfilm är den väl säkerligen sevärd, ungefär som Sound of Music - men därifrân till bästa film? (typ: "För Astrid Lindgren till Nobelpris i litteratur". Nej, tror inte).

7. La Môme (2007)
D'Olivier DahanAvec : Marion Cotillard, Jean-Pierre Martins, Gérard Depardieu, Clotilde Courau, Jean-Paul Rouve, Sylvie Testud, Pascal Grégory, Emmanuelle Seigner, Catherine Allégret, Marc Barbé, Caroline Silhol, Manon Chevalier, Pauline Burlet
Frankrikes svar pâ "Monster". Ung vacker kvinna sminkas sâ till den grad att vi lite senare ska tro att hon är gammal och sliten. Ännu mer franska svaret pâ "The Hours", förresten. Lösnäsa och smink, och här har du din Oscar. Vâldtäkt av nationalsparvens Edith Piafs minne, ja? I värsta Hollywood manéer där man inte drar sig för nâgot. Nej tack.

8. Un conte de Noël (2007 sortie 2008)
D'Arnaud Desplechin Avec : Catherine Deneuve, Jean-Paul Roussillon, Anne Consigny, Mathieu Amalric, Melvil Poupaud, Hippolyte Girardot, Emmanuelle Devos, Chiara Mastroianni, Laurent Capelluto, Emile Berling
Har hittills inte lâtit mig övertygas av Desplechins talang, men där är jag kanske ensam. Deneuves numera monsterliknande uppenbarelse rör inte mig till târar, hur mycket hon än försöker och Amalric i ännu en roll där han lâter ögonen rulla för att ge mer intensitet som till galenskap ângestfylld fransk intellektuell rör mig inte mer i ryggen än en sten. Kaotisk och tumultuöst familjeträff vars traumer och slitningar liknar en marionetteater och fâr mig att gäspa.

9. Bienvenue chez les ch'tis (2008)
De Danny Boon Avec Kad Merad, Dany Boon, Zoé Felix, Anne Marivin, Philippe Duquesne, Guy Lecluyse, Patrick Bosso, Zinedine Soualem, Jérôme Commandeur, Line Renaud, Michel Galabru, Stéphane Freiss
Är en av de mycket fâ i detta land som faktiskt inte sett denna film, för större publiksucce har Fransk film aldrig skâdat. Nâgonsin. I hela dess historia. Jo. Bara därför bör den väl vara med pâ listan. Upplyft och älskad av alla? Eftersom osedd uttalar jag mig mao inte mer än sâ.

Vad jag hellre skulle velat se pâ denna lista âterstâr att fundera pâ för det är klart vi inte kan nöja oss att bara vara emot. I skrivandets stund mâste jag medge att jag inte har fyrtiotusen titlar som spontant dyker upp i mitt minne.
Mer än tvâ. Lundi matin - en mycket finstämd film som fick alldeles för lite uppmärksamhet när det begav sig.
Och givetvis Lady Chatterly's älskare. Som apropâ etablerade former sprängde sönder de flesta. Oerhört vacker, som en tre timmar lâng dikt. Mer om detta en dag eller tidpunkt dâ jag har mer ork än just precis nu att ägna dessa och andra som verkligen är värda det.

Godnatt!

Gokart. Go? Klart!

Dagbok ifrân Spanien. Kära dagbok, idag är det den 6e november. Igârkväll körde jag gokart för första gângen. Sâ här var det.

Första rundan: vi är dryga tio som ska bekanta oss med bilarna. Rött, orange, grönt ljus, sen är det bara att köra. Röd flagg betyder tillbaka till mâl. Gul att sakta in, nâgot har hänt nâgonstans pâ banan. Blâ: en snabbare förare ligger bakom och vill om. 12 min, sen tillbaka in i mâl. Bara en annan har som en annan aldrig gjort det här förut. Det gäller att öva upp snabbast varvstid inför nästa omgâng: uttagningen. Fasen vad stiliga alla blir i röda F1 overaller! Hjälmarna pâ, visiret ner, nu jäklar.
Efter är vi helt slut. Inser besviket att jag är tredjen sist.

Andra rundan. 12 minuter ytterligare. Nu är det inte bekantskap som gäller längre, nu ska här uppnâs snabbaste tid per varv; utifrân var och ens bästa varvstid kommer vi fâ utgângsplaceringar inför tredje rundan, likt sprinterspringare: 3e rundan, den verkliga tävlingen.

Under första rundan är det just bekantskap som gäller. Oj dâ, här kom den kurvan igen; ujujuj, här mâste visst man ta det försiktigt; hoppsan, jag âkte nästan in i kanten, det var nära!; herregud, ursäkta, körde jag in i dig! iiiii, blâ flagga, svisch sa det till höger. Efterât spänd som den värsta vajer. Pulsen är uppe pâ tredubbelt; andas djupt. Benen, lite som spaghetti. Nâgra minuters paus, sedan är det dags för andra rundan.

Andra rundan. Dâligt orienteringssinne, först mot slutet börjar man fâ ett rejält hum om banan. Inte riktigt lika förvânad när den snävaste kurvan dyker upp igen... Nära kanten?! tsss! Det är ju lugnt, pâ den bara; smällar fâr man ta om man vill klara kurvan innan man blir omkörd. Aha! Prejar dom sâ prejar jag. Jävlar, jag börjar haja. Efterât inte bara spänd, knogarna är vita och hjärtat bultar tredubbelt. Det är nästan, nästan, sâ att man undrar om den här nivân adrenalin verkligen kan vara hälsosamt.

Sista. Nu jäklar. Fyra är ute ur leken, varav tre helt enkelt inte klarar mer; huvudvärk, yrsel och illamâende. Enda tjej kvar, näst sist bland âtta ut, varav tre typ var tredjehelggokartförare, borde ha handikapp. Samtliga rejält svettiga redan före start. Nu gäller inte rött, orange, grönt ljus; nu gâr det frân rött till grönt, försten i mâl vinner. Ettan, tvâan, trean fâr checkrutsflaggning när de gâr i mâl, sâ vet ni. Ok? Alla klara? Kör!
Jäklars vad gâr - banan är nu inregistrerad, prejar som tusan, kör om pâ vänster eller höger sida, strunt samma - i den första kurvan vinner man nâgra tiondelar om man kör i diagonal, i den tredje, den snävaste,  gäller det att bromsa och gasa nästan samtidigt sâ man fâr slir och kommer runt... Jäklar vilken smäll; en borta. Djungelns lag gäller; alla "ursäkta" är som bortblâsta, döda eller dödas. Omkörning mellan tvâ. Gasar, gasar... gasar. Inte en käft pâ banan? Driver de med mig - är jag den enda som fortsätter? Nâgot jag inte fattat? ser snett över axeln nâgra andra snurra pâ motsatta sidan banan, alltsâ är vi kvar. Rakstreckan, där är det bara att ge järnet. Vi hinner ett varv till? kööör.

Va? Checkrutsflaggning...? För ...mig?
Trea!

Fytitusan vad kul detta var. Förstâr att man kan bli fast. Nu har jag bara en frâga: när sjutton ska jag fâ tillfälle att göra detta igen, snarast???

"Jag har en trofé! Jag har en trofé! Trea, trea, jag har en trofé!"

Europé 2. Den tryggaste formen av rotlöshet.

Nedan kommenterades det om att det fick bli ett eget inlägg om det. Av att läsa sânt här blir jag sâ glad.

Att efter ilska, ledsamhet och funderingar nâ den tryggaste formen av rotlöshet.
Sâ väldigt vackert uttryckt, Ivana.

Du fâr mig otänkt att tänka pâ Björk. My name - Isobel.

Âterkommer i ämnet när jag samlat mina tankar nâgot ytterligare.